Beatrices Psykologiblogg

Ja nu tänker jag inte skriva riktigt om det som du tror, men jag kom inte på nån bättre titel.
Mina rutiner är totalt "fucked up" just nu, jag har noll koll på ätandet, träningen funkar inte eftersom den gör ryggen sämre, studierna funkar inte eftersomajg blir för rastlös när jag inte tränar och således inte kan koncentrera mig... så då får jag dåligt samvete, sover sämre och då slarvar jag med ätandet... å så börjar det om... Rutinbrott är för vanliga människor inte egentligen ett större problem, det kanske orsakar lite obehag, men det är också allt. Jag får ångest. Jag funkar inte utan rutiner. Min hjärna strejkar och känslorna åker berg-och-dal-bana. Så varför gör ajg så här med mig själv? Tja, inte för att jag vill iaf ;) Nej men så här är det: Så länge jag planerar och gör rutiner för allt som ska göras, och sedan håller mig till dem så mår jag jättebra och fungerar adekvat. När ajg mår så riktigt bra, så får jag för mig att rutinerna kanske inte är så viktiga "just nu", utan det gör inget om jag bryter dem... lite. Å då är cirkeln redan igång.... missar jag en måltid, så får jag lågt blodsocker och då blir jag irriterad och trött, det följs ofta med att jag äter för mycket å då får dåligt samvete och blir ledsen istället. Ytterligare saker som händer när jag väl brutit rutinerna är att jag blir otroligt stresskänslig. När jag är så känslig så är minsta brott mot rutinerna ännu känsligare. Det gäller dessutom hastiga förändringar i planer, och ju mer stresskänslig jag är desto mer ångest orsakar det. Så, vad förorsakar den här delen av inlägget då? Jo, i förmiddags fick ajg ett sms från en klasskompis som talade om att tiden på dagens seminarie var förändrat, till en timme tidigare. Det här kommer på mailen till klassen bara några timmar innan ordinarie tid (asbra gjort av våran institution, eller hur??). Här tappade jag snabbt en timme, vilken skulle ha ägnats åt lunch. Jag hann få i mig lunch men fick stressa i mig den... just det... stresskänsligheten var det va? När jag väl kommer till klassrummet så delar läraren in oss i två grupper och ber den ena (min grupp) att återkomma om en timme. Här nånstanns började min hjärna tappa greppet och ångesten började smyga sig på mig.Seminariet slutade fem över halv fyra... 15 minuter senare än vad som var beräknat från början... vilket gav mig 25 minuter från klassrummet och hem innan varja kommer. Jag tänkte att det var lugnt, för bussen borde gå snart. Det gjorde den... lagom när jag var såpass nära att jag kunde se busshållplatsen. Så på 20 minuter skulle jag nu ta mig från universitetet och hem... det brukar ta iaf 25..... arg, frustrerad, kall och så ångestladdad som jag var, så tog jag mig hem på 17 minuter. Jag hann tom slänga i mig en bar innan Varja kom, för att stabilisera blodsockret lite. Jag hade sån lust at bara sätta mig på golvet och skrika och gråta när jag kom in.... kanske borde jag ha gjort det med. Om jag ska följa devisen att lyssna på mina känslor.
Till detta ska läggas ytterligare irritation över skolan just nu. Vår sk lärare i arbetslivspsykologi har rättat tentorna helt uppåt väggarna konstigt, enligt min mening. För så här är det... samma problem som gör att jag har problem med rutinbrott, gör även att jag tolkar saker bokstavligt... därför svarar jag på frågan som står på tentan och inte på det som sägs mellan raderna.... för ajg ser inte det som står mellan raderna. Så när vår lärare bad oss att beskriva ett förfarande och specificera vilka dokument som skulle skapas, så gjorde jag just det. Jag skrev inte med hur de olika teknikerna man använder sig av är utformade... för det bad han inte om. Jag svarade på frågan som den var uttryckt, och fick bara halvt rätt och missade därmed chansen till VG på hela terminen. Jag vet inte om jag är mest frustrerad över läraren eller över att jag inte ser det som inte står. Varför kan inte människor skriva det de menar????
Det totala kaos som råder på vår institution gör att ajg börjar undra om ajg verkigen pallar det här.... inte pga studierna, för de går verkligen jättebra, utan pga att scheman, tentor och övrig administration fungerar så otroligt dåligt att det ger mig enorm ångest. Vi vet verkligen inte från dag till dag hur undervisningen kommer se ut, för det sker förändringar konstant.

Nu är termin tre i full gång, vilket innebär att vi har påbörjat egenterapin. Jag visste att det skulle påverka, men kanske inte så mycket. Å andra sidan kanske det är andra saker som inverkar med. De första två gångerna var enkla, mest "lära-känna-snack" liksom. Det flöt på och min terapeut är verkigen jättetrevlig och verkar fatta vad jag säger. Förra veckan var jag där på min tredje pratstund... det flöt det med, men vi kom in på känsligare saker. Jag kan inte säga annat än att jag hade en klump i bröstet hela dan efteråt.... det blev så mycket att tänka på. Nu har det snart gått en vecka och jag upptäcker at jag inte alls reagerar som jag brukar göra. Jag är konstant upprörd, trött och klumpen i bröstet hänger kvar. Jag skulle kunna skylla på pms, men det vore nog inte rätt mot mig själv. Han kom åt en öm nerv helt enkelt och det är fan inte roligt.

Som sagt, annat som skulle kunna påverka mitt humör kan ju vara att jag fick besked om den neuropsykiatriska utredningen; efter två grundliga intervjuer har de satt mig på väntelistan på den riktiga utredningen.... det tar 1-1½ år innan den ska göras. Jag hade hoppats på att det skulle gå snabbare, för ju längre på utbildningen jag kommer desto svårare blir det att hänga med.

Det sista som kan ha påverkat var sociologitentan... jag var 1,5poäng från VG. Och tentan är helt utan kommentarer och när vi frågar efter rättningsmall och genomgång så finns det ingen möjlighet till detta... hon har rättat på känn. Jag får alltså inte VG för att hon inte kände för det. Lika logiskt som resten av sociologi å så jäkla skönt att det är över.

Kontentan av förra veckan är att jag mer än väl förstår hur det känns att vara klient.... och om jag inte var motiverad att jobba för en effektivisering när jag kommer ut i arbetslivet tidigare, så är jag det nu. Det är inte rimligt att behöva vänta över ett år på en utredning som kan påverka ens framtida möjligheter till jobb och ett vettigt liv.

I dagens DN skrivs det om den "könsdiskriminering" som sker på landets högskolor och universitet. Man får alltså använda sig av positiv särbehandling för att främja kvinnors utbildning, men inte mäns. De utbildningar där man oftast använder detta är de teoretiska utbildningar där det är fler kvinnor än män som kommer in, och där man kvoterar in män för att få det jämlikt, i 94% av fallen. Övriga 6% är kvinnor som vill in på mansdominerande utbildningar. Så, det är alltså ok att kvotera bort män med höga betyg, men inte kvinnor? Skulle vi inte konkurrera med samma förutsättningar? Jag vill inte få en plats på universitetet som skulle ha hört till en man med högre betyg, bara för att ajg är kvinna. Det här är totalt skamligt, och alla former av kvotering, eller positiv särbehandling, borde omedelbart förbjudas och gömmas undan som ett av historiens mest idiotiska idéer. Kvinnor har ofta högre betyg på de praktiska utbildningarna, så låt oss få de platser vi förtjänar. Nedvärdera inte de som pluggar hårt, män eller kvinnor, med att "du har fel kön så dina betyg gäller inte här".
F*n! vad trött jag är på den här ojämlikheten, jag skäms nästan för att vara kvinna.

Jag har beställt barnböcker om adhd från adlibris, en hel bunt och alla är på engelska. Ovanstående (titeln) är den ajg gillade abslut bäst. Den är pedagogisk, rolig och verkligen riktad mot barn med adhd. Mängder med handfasta tips och råd både till barn och föräldrar. Tyvärr finns inga sånna böcker på svenska, men med den research jag gjort så kan ajg lova att det snart finns en i bokhandeln, jag ska bara skriva den först ;)
Å sen var det det där med illustrationer, jag är inte sååååå bra på det, tyvärr. Men det lär ju finnas folk som är det.
Så nu ska jag fortsätta läsa barnböcker, de är otroligt inspirerande :D

BTW så hittade jag en dikt som passar sååå bra in på adhd-barn: http://www.fln.vcu.edu/struwwel/philipp_e.html

Ja så hette den dokumentär på svt som gick för en stund sen, handlade om adhd. Det är fascinerande när andra berättar sina livshistorier och jag hör bara min egen. Vi är så lika..... Och jag förstår så väl tjejen som sa "Det är riktigt roligt att vara jag när jag mår bra". För så är det. Så länge man mår bra så mår man verkligen bra, full av energi och livslust, fem miljoner projekt på gång. Å sen är det baksidan: när orken tar slut och man sover i en vecka, när man får ångest över att man inte orkar slutföra de projekt man påbörjade och brann så hårt för, eller när man helt enkelt glömmer vad man gjorde för två minuter sen, vad man tänkte nyss eller vad man skulle börja göra om en sekund. När stresskänsligheten blir för påtaglig och man bara vill lägga sig under en filt och skrika rakt ut, då är det inte längre så roligt vara jag. Om sanningen ska fram så funkar jag ganska bra, i längre perioder är jag en hel människa med massor av energi och en positiv inställning till livet. Det är när orken tar slut som det blir ett problem, när hjärnan stänger av och inte längre vill bearbeta den information som kommer in. Eller när rutinerna av någon anledning brister.
Jag var på min andra intervju i måndags. En strukturerad intervju med 90 frågor som ska avgöra om de ska gå vidare med utredningen eller inte. Risken att de inte gör det är jäkligt liten, men ändå.... Jag vet ju att det är svårare att diagnosticera kvinnor än män, just för att vi oftare har "spring i huvudet" än "spring i benen". Vi syns inte helt enkelt.
Idag har jag läst fyra kapitel och lämnat in en uppgift. Det tog 9 timmar, och jag ligger fortfarande några kapitel efter. Hade hellre varit hos Ronnie, men var tvungen att prioritera.... jag får inte börja terminen med att komma efter. Hur lätt nu det är, vår lärare har total hybris. De första 2-3 dagarna tyckte hon vi skulle ha 1 föreläsning, läsa dryga 300 sidor plus diskutera igenom seminarieuppgifterna och ha seminarium om boken. Nästa vecka har vi examinationsseminarium på nästa bok, ungefär samma upplägg med bara några extra dagar på oss... om vi räknar helgen vill säga. Det finns ingen som helst möjlighet för oss att tillgodogöra oss den kunskap vi läser in... det finns inte tid till det. Uppenbarligen har hon bestämt sig för att vi ska plugga för examination, inte för livet (eller ens resten av terminen). Inte en rolig början på terminen, men det ordnar sig... jag har andra roligare kurser med ;) Men sova kanske vore en idé, om jag ska orka läsa 5 kapitel imorn, plus städa och gymma innan jag åker till ronnie.

Hur länge ska folk vänta innan de ser hur vårt land utvecklas? Ikväll antogs FRA-lagen som gör att signalspaning på kabel tillåts, aka alla vår mail, alla inlägg på nätet, alla sidor vi besöker kommer att loggas och genomsökas efter eventuella hot. Vår personliga integritet och med den meddelarfriheten är bortsopad. Jag blev lättad i eftermiddags när förslaget gick på återremiss, men ikväll röstades det igenom... med inte många rösters marginal. Ärligt, vem fan vill bo i det här landet????? Det som nu kommer ske är, politiskt sett, ett ökat politiker förakt, lågt valdeltagande och en definitiv vinst för oppositionen i nästa val. De var de som la förslaget från början. Å andra sidan kanske folk har glömt innan nästa val, jag vet inte vilket som är bäst.... dessutom är ju lagen bara till för att göra den spaning som redan pågår laglig, hur sjukt det än kan låta. Jo det stämmer, du är övervakad, varje mail, varje msn-konversation, varje webbsideadress du besöker loggas och genomsöks redan nu. Jag vet inte vad jag mer ska säga..... det här är inte det samhälle jag vill att mina barn ska växa upp i. Ska det här kallas frihet? Vari ligger skillnaden mellan FRA-lagen och gamla sovjetiska KGBs brevspaning??? Bara andra medier.... F**tta!!!!

Sista seminariet idag... alla hade förberett sig jättebra och var jätteduktiga, verkligen jätteduktiga! MEN, i slutet av seminariet kommer två av våra lärare för att prata med klassen. De såg jätteallvarliga ut och började prata med oss om "relation agression" och ena tjejen var så upprörd att hon faktiskt pratade engelska istället för svenska. Tydligen har "vissa" i klassen klagat över att "vissa" i klassen gör att de mår dåligt. De påpekar för oss att "ni som gjort det här vet om det" och "ni kanske borde fundera över om ni verkligen vill bli psykologer". Vi får inte veta VAD som hänt, inte heller om de tagit upp det med berörda parter utan de hänvisar bara till att de som är inblandade vet om det. Sen går de bara, inget hej då eller lycka till på tentan.... de bara gick. Vi var rätt många som satt en bra stund o funderade på om vi hade sagt något som misstolkats eller om det verkligen förekommer mobbing i vår klass. i VÅR klass.... vi som har den bästa sammanhållningen en klass kan ha. De lämnade oss helt oförstående.
Skitbra gjort, INTE! Tala iaf om VAD som hänt eller tala bara med de inblandade, varför dra upp nåt sånt inför hela klassen o sen lämna oss helt frågande till vad som hänt???? Det här är fan småskolefasoner, typ "vi vet vem som kastade snöboll på fönstret och kommer hålla ögonen på dig/er". Vi är för f*n vuxna människor som kan hantera konflikter....hoppas jag. Detta kommer dessutom EN vecka innan sista tentan, mitt uppe i tentapluggandet.... hur många kommer kunna fokusera ordentligt nu????
Så här får det inte gå till, endera är man tydlig med vad som hänt, eller så tar man inte upp det i helklass. Ska man ta upp det får man vara beredd på att svara på frågor, många är osäkra som det är just nu. Förutom den vanliga tentastressen *suck*

Ok, så jag personligen är rätt förvirrad och upptagen med mitt känsloliv just nu. Ingen fara, inget ajg inte kan hantera men vissa reflektioner angående hur jag känner, beter mig och uppfattar omvärlden har gjprt att jag vänt mig till allmänpsyk igen.... om det ger nåt får framtiden utvisa och då kommer jag berätta vad det gäller... ni som känner mig väl och bryr er vet nog redan.

Vissa saker gör dock att jag helt åsidosätter mina egna funderingar och börjar tänka på annat. Jag ver på konsum nyss... i gången vid chips o godis står en till synes vanlig familj; mamma, pappa och en tös på kanske 2 år. Det som gjorde att jag spetsade öronen lite extra var att pappan ryter till "men låt bli chipsen!". Min första känsla var att: så där säger man inte till ett barn. Varpå jag ganska snart inser att ungen står en bra bit ifrån och tittar på några chokladbitar. Han skäller alltså på sin fru/flickvän på samma sätt som en trött och frustrerad förälder kan göra när ungen är helt hopplös och har varit så ett bra tag. Jag tappade hakan totalt. Men det slutar inte där, utan han fortsätter... han är konstant på henne och verkligen behandlar henne som ett bråkigt barn, trots att hon bara står och tittar på chips och funderar högt över vad de ska äta. "Nej, JAG vill ha köttfärssås"..... Kvinnan tar fram sin mobiltelefon och (troligtvis) skickar ett sms... "men jag sa ju att du skulle låta bli chipsen!!" Hon försvarar sig inte ens. Några minuter klagar han högljudt över att hon verkar nere och drar benen efter sig.... Jag menar.... fatta vad ungen ska tänka och känna! Å vad hon måste känna sig förödmjukad! Vad gör man i ett sånt här läge som medmänniska? Kan man gå fram och säga nåt? eller ska man bara, som jag gjorde, låta dem hållas? Är jag egentligen inte en motmänniska då? eftersom jag faktiskt inte hjälper henne och dottern? Vad gör man när en okänd medmänniska behandlas så dåligt????


Jag sitter just nu och tittar på drPhil. I dagens program finns det med två kvinnor som är beroende av någon form av drog (missade de första minuterna så jag vet inte vilken). I ett ögonblick när ena kvinnan förklarar att hon fortfarande är rädd för sin mor men itne vet varför, så såg jag ett barn...... jag såg hur hon måste sett ut som barn när hennes mor skällde på henne.... det gör ont at se sånt :(

Nåja, jag skrev näst sista tentan för terminen och det var inga större problem (hoppas jag).... två och en halv vecka kvar.... sen är det tillåtet att ta ledigt, iaf några dagar ;)

Jag fick tillbaka min hemtenta från förra delkursen idag (borde kanske lägga ut den med....). Jag fick VG, som altid..... Till en början gick jag in med tanken "jag ska bara plugga för G" sen råkade jag få ett VG på en tenta, å efter den har det liksom eskalerat. Som det är nu så vet jag inte hur jag skulle tackla ett G, det känns som att det bara inte får bli så.... Upplever många det som jag? att den där extra bokstaven spelar så enormt stor roll? Varför isf? Det är ju inte så att det finns extremt dåligt med jobb så vi måste ha vg på allt för att ha en chans.... fattar inte vad jag gör med mig själv egentligen.

Mer utmanande är den tanken min nuvarande lärare planterade i mig häromdagen. Jag diskuterade preventionsinsatser med henne o råkade tala om att jag redan börjar bli sugen på att skriva uppsats, och hennes svar blev: "vad hindrar dig?"
Ja, vad hindrar mig? tid? men det är snart sommar och jag jobbar bara fem veckor. Kunskaper? de kan man trots allt läsa sig till.... så vad har jag för ursäkt? ingen alls egentligen.... förutom att jag redan är stressad över allt som ska göras förutom skolan, men.... Jag ska nog börja skissa lite iaf, undrar om det är svårt att få tag i försökspersoner.....hmmm.....

Folk irrar omkring som yra höns, kan inte sova, får halvt om halvt magsår över en så ynka sak som en tenta. Jag menar, om man inte klarar den.... so what? Det är ju det omtentor är till för, eller? Att säga att jag har tentaångest är en stor överdrift, visst jag har lite mycket i huvudet och mycket att göra... men ångest? Nej, inte alls. Jag gillar inte alls salstentor, men jag ser ingen anledning till ångest.
Det jag däremot kan känna är behovet att dra mig undan och fundera lite för mig själv. Termin 3 ska vi påbörja egenterapin, men jag borde f*n börja redan nu ;) Min hjärna är totalt överfull med funderingar och naturligtvis dyker de upp när jag ska sova. Det här är en allmänt dålig sak strax innan tentan, men.... ibland måste man nog tillåta sig själv ett mått av introspektion. När vi nu är på ämnet egenterapi, så läste jag att en av de frågor vi ska besvara där är varför vi vill bli psykologer. För mig är den frågan enkel; jag vill göra skillnad. Det tog några år innan jag kom fram till att det var just psykolog och inte jurist eller nåt liknande, men jag _vill_ göra en skillnad.
Jag har altid varit sån, kämpat för människors rättigheter, jobbat för att folk ska må bra o så, men det var innan ajg träffade min exman. Av nån anledning ansåg han att det var en svaghet att vilja hjälpa människor som har det svårt. Att vilja stötta de svaga var inte direkt högt på hans lista, så jag la det på hyllan. Efter skillsmässan hittade ajg tillbaka till mig själv igen. Jag gör skillnad, på många sätt, kanske med små medel än så länge, men det blir iaf nåt att känna att jag gör bra.
Fast jag har tvivlat på om jag verkligen skulle palla. I somras drabbades jag av en helskum trötthet, varför jag fick gå till en läkare (nej det är inte normalt att somna hela tiden). Läkaren var gammal och insnöad och var övertygad om att jag var deprimerad och att det var därför jag var trött. Vet inte hur många gånger jag förklarade att "nej, jag ÄR inte deppig, jag är bara trött...konstant". Hon lyssnade inte men tvingades ta en mängd prover, som visade.... ingenting. Ja, en smärre höjning av vita blodkroppar, men inget annat. En månad och en penicillinkur senare gick jag tillbaka och fick prata med en annan läkare. Han sa rätt ut att "det syns att du inte är deprimerad". Däremot ansåg han att mina antidepresiva som jag ätit de senaste tre åren kunde ge trötthet som biverkning, varpå han föreslog en minskning av dosen. Jag blev inte piggare, men inte sämre heller. För två månader sen slutade jag helt, och jag är fortfarande stabil i humöret :D Tyvärr är jag fortfarande kroniskt trött, men jag ahr lärt mig leva med det, jag orkar inte tjata till mig en utredning, även om det vore skönt att få en förklaring. Men, läkaren ajg träffade första vändan var övertygad om att jag inte var lämplig som psykolog, iom att jag har haft problem själv. Å andra sidan ansåg hon mig deprimerad, trots att jag mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv. Sånna saker gör dock att man tvivlar på om man valt rätt. Men jo, när jag ransakar mig själv så blir svaret att det finns få som gör bättre psykologer än jag kommer göra. Jag ska göra skillnad och jag ska göra det rejält. Det är bara 4,5 år kvar på utbildningen o sen..... ;D

Nåja, ikväll blir det ingen mer tentastress, jag ska glo på film, dricka cola o äta bullar.... å bara njuta av att labbveckan är över och det är bara en vecka kvar på den här terminen.
Hoppas ni har en lika bra dag som jag!!!

Hur agerar man när en bekant ringer mitt i natten, gråtandes och säger att hon är värdelös och inte vågar åka hem?
I en enkel värld säger man "sov hos mig inatt då, så redar vi ut det imorgon" eller?
Tyvärr är inte min värld så enkel.
Det hela började i våras när jag började en ny kurs på komvux, vi hamnade i samma arbetsgrupp och började prata. Det visade sig att hon inte hade några vänner alls utan hällde ur sig hela sin livshistoria över mig. Helt ok, och den var förvånandsvärt lik min egen. Vi började umgås ganska intensivt och rätt snart berättade hon att henes man var kontrollerande och misshandlade henne psykiskt. Hon berättade att hon har haft anorexia men tillfrisknat från den, även om hon får återfall ibland. Hon mådde jättedåligt och ville lämna sin man, jag hjälpte henne med praktiska saker för att hon inte skulle stanna enbart för att hon trodde att hon var tvungen. Vi gjorde upp en ekonomisk plan, kontrollerade lagar och paragrafer för vad som gällde ang. vårdnad osv osv. Det jag inte gjorde var att råda henne till att lämna sin man, det var något jag ansåg var hennes sak att grubbla över,
Efter ett tag började hon umgås med en manlig bekant till mig, han är en sån där kille som alla vi tjejer drömmer om att hitta. Och han föll pladask för henne, vilket hon utnyttjade till sin fördel. Hon lindade honom runt alla sina små fingrar och hade honom i ledband.
Sen en dag talar hon om för mig att hon har blivit våldtagen. Sakta men säkert bygger hon upp en historia runt det hela och fler o fler detaljer kommer fram. Dessutom säger hon sig vara med barn och att det är tvillingar. Naturligtvis vet hon inte vem som är pappan utan säger bara att hon tror att det är min kompis som är det. Naturligtvis fick hon missfall några veckor senare. Under det hela vidhåller hon att hon älskar sin man, min kompis och.....mig. Ja för hon kom på att hon troligtvis var bisexuell och var kär i mig med.
Nånstanns börjar vi som är runt omkring ana oråd när vi ser att hennes historier inte går ihop. Så småningom kommer det fram att allt hon sagt, i princip, varit lögner.
Behöver jag säga att jag inte direkt känner mig nära henne idag?
O nu ringer hon och orden är samma som i våras "jag mår så dåligt", "jag är värdelös", han är så elak". Så vad ska man göra? Jag vet att hon inte har andra att vända sig till än mig, men jag orkar faktiskt inte grubbla över allt hon säger. Vad är lögn, vad är inte?
Hur gör man i en sån här situation? Jag kan inte gärna ignorera henne, för hon är verkligen sjuk och behöver hjälp. Frågan är bara hur jag på bästa sätt hjälper henne? Och hur jag bäst hjälper hennes barn???

Tänk vad enkelt det hade varit om hon aldrig hade ljugit......