Beatrices Psykologiblogg

Instruktionerna för uppgiften var enkla: Sätt dig nånstanns där det finns gott om barn, studera dem och analysera utifrån det vi läst om (utvecklingspsykologi ur psykodynamiskt perspektiv). Fick VG på den....



Situation 1 (Anknytning)

Det studerade objektet är en flicka på knappt 4 år. Hon särskiljer sig direkt från de andra barnen då hon är mycket tystlåten, blyg och håller sig mycket för sig själv. Hon tar inga initiativ till samspel med de andra barnen, men leker parallellt med dem när hon blir inbjuden.

Jag ser till en början lite, nästan ingen kontakt med föräldrarna, trots att dessa sitter mycket nära. När pappan går fram till henne blir hon dock pratglad och något klängig, det märks att hon blir glad över hans uppmärksamhet. Pappan är dock mer aktiv med flickans lillebror som kan var ca 10-12 månader (går inte själv men kryper glatt runt bland barnen).

När pappan återvänt till bordet där barnens mamma (som är gravid) sitter fortsätter flickan leka för sig själv, men uppmärksammar ofta sin lillebror och lyfter gärna runt honom.

En fascinerande händelse är när en flicka på ca 3 år (till storleken mycket mindre än den studerade flickan) ställer sig i dörröppningen till lekstugan och förklarar för flickan att hon inte får komma in. Hon gör inga ansträngningar eller protester mot detta utan går sin väg. Hon bemöter det inte ens med ord, vilket man tycker att hon borde gjort. Hon hävdar sig med andra ord inte alls gentemot de andra barnen, inte ens de som är mindre.

Ytterligare sak som ska beaktas är att föräldrarna ser mycket trötta och slitna ut, de pratar lite, nästan inte alls med varandra. När barnen sitter med föräldrarna och fikar, koncentrerar sig pappan på pojken, mamman säger lite till flickan och hon svarar på tilltal men tar inte initiativ till kontakt med varken mamma eller pappa.

Det märks tydligt att flickan har en bättre anknytning till sin pappa, hon följer honom så snart hon får hans uppmärksamhet, även om hon inte initierar kontakten. Mamman verkar mest finnas i utkanten av deras relation.

Karaktär på flickan:

• Blyg
• Något klängig men inte kontaktsökande
• Väjer för konflikter
• Tystlåten
• Introvert
• Mycket kontrollerad i sina känslouttryck

Familjesituation:

• Mamma (trött, sliten, otillgänglig, dessutom gravid runt 5 månader, vilket kan ta mycket fokus från redan existerande barn)
• Pappa (engagerad dock mest i brodern, mer tillgänglig än mamman, drivande i handlingar)
• Lillebror (10-12 månader, glad men söker väldigt lite kontakt med föräldrarna)

Flickan verkar ha en ganska typisk a-anknytning, då hon undviker att ta kontakt både med föräldrar och andra barn. Dessutom är hon mycket lugnare i sina känslouttryck än de andra barnen, hon blir inte arg eller ledsen när hon blir motarbetad men inte heller glad när hon får vara med och leka. Hon verkar ganska otränad i sociala situationer, och är mestadels ensam trots att det finns mycket barn runt omkring. Den enda spontana kontakten hon tar är med sin lillebror, vilket ändå visar på att det finns band de två emellan.

Det verkar som att hon kommit långt i sin affektreglering, precis som den typiska a-aknutna så verkar hon trycka undan sina känslor. Anledningen till detta kan vara en eventuell depression hos mamman, hon verkade mer nedstämd än vad en "normal" gravid kvinna är. Detta kan ha gjort att hon varit psykologiskt otillgänglig för sin dotter. Ytterligare saker som kan ha påverkat är att hon fått barn väldigt tätt, och helt enkelt inte haft tid och möjlighet att skapa den trygga anknytning som flickan behöver. Det ser dessutom ut som att föräldrarna sinsemellan har en dålig, eller inadekvat relation till varandra, vilket flickan kan ha snappat upp och kanske till viss del känner sig skyldig till. Om föräldrarna har en dålig relation kan det dessutom tänkas att de båda mår dåligt i sig själva och inte vet hur de ska bemöta varken sig själva eller barnen i den situationen.

En sak man kan fundera över när det gäller den här familjen, eller familjer över lag, är hur åldersskillnaden mellan barnen påverkar. Det är ganska tätt mellan barnen och detta kan ha haft en stor betydelse i hur mycket tid och ork föräldrarna kunnat lägga på barnen och anknytningen. Dessutom, när det är så pass tätt mellan barnen, så är det väldigt lätt att barnen inte får social träning utan föräldrarna fokuserar på att vara hemma med sina barn. Detta i sin tur kan leda till försämrade relationer till andra barn och vuxna. 

Det är mycket tydligt att den här flickan inte lärt sig hur trygga relationer till andra barn fungerar, vilket tyder på en bristande anknytning till föräldrarna och att hon inte lärt sig det samspel som behöver ske mellan människor.

Föräldrarna kan fortfarande hjälpa henne till en förmåga att skapa relationer, men det kräver att både mamman och pappan tänker om, och gör henne mer delaktig i familjen. Om de inte lyckas förändra hennes anknytningsmönster så är sannolikheten stor att hon kommer agera som en typisk a-anknytning även som vuxen, vilket kan innebära hinder i intima relationer (oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskapsrelationer). Hon kommer utveckla strategier för att inte behöva andra människor, bli avskuren från sitt känsloliv (om hon inte redan är det) och kommer ha svårt att lita på andra människor. Dessutom kommer hon med största sannolikhet ha dåligt med minnen från barndomsåren och därmed kan hon få svårt att bearbeta sin barndom i senare skeden av livet. Det bästa vore att föräldrarna hjälpte henne till en trygg anknytning redan nu, men risken är stor att de inte kommer lyckas.

Situation 2 (jag-psykologi)

Även den här flickan utmärker sig så snart man börjar titta på leken som pågår. Hon är 2½-3 år, vilket syns tidligt på kroppskonstitution och agerande. Det som gör att hon utmärker sig är att hon tar väldigt mycket plats. Hon leker för sig själv och roffar åt sig alla leksakerna, ser till att ingen kommer i närheten av de saker som hon anser som "sina". Hon är väldigt tydlig i sättet att agera gentemot de andra barnen i och med att hon motverkar lek med andra. Inte på det sätt att hon undviker de andra barnen, snarare att de undivker henne då hon jagar bort dem med knuffar och slag från det som hon anser vara hennes lekstuga.

I lekstugan (när hon är själv) visar hon bra prov på att ha en grundläggande förmåga till mentala representationer, hon leker att ett av skåpen är ugn och bakar sockerkaka som hon sedan bjuder föräldrarna på. Hon har hela tiden koll på var föräldrarna sitter och går till dem med jämna mellanrum. Hon involverar föräldrarna i sin lek väldigt mycket.

I de få fall som något av de andra barnen ( det är ganska många barn vid lekstugan) tar sig in i lekstugan så jagar hon snabbt ut dem och när en pojke tar en sak därifrån så får hon genast ett utbrott eftersom hon skulle ha den (trots att hon inte visat det, eller ens bryr sig om saken när pojken lämnar den ifrån sig). Så snart pojken lämnat leksaken slutar hon skrika.

Karaktär på flickan:

• Jag-centrerad
• Låg impulskontroll
• Saknar förmåga till samspel med andra barn
• Hårt bunden till föräldrarna
• Har utvecklat förmåga för mentala representationer
• Självständig gentemot andra barn (men ej gentemot föräldrar)

Flickan visar tydligt att hon fortfarande befinner sig i den period som Eriksson benämnde som autonomi vs. Skam/tvivel. Hon har inte än lärt sig hantera relationer med andra, utan ser världen enbart genom sina egna ögon. Hon verkar inte ha utvecklat "theory of mind" än, eller så är hon för fokuserad på sina egna önskemål, för hon bryr sig inte om att andra barn blir ledsna när hon slåss och knuffar dem.

Ytterligare bevis för att hon ligger i Erikssons andra stadie är att hon hela tiden är den som vill sätta upp regler och bestämma över sakerna och de andra barnen (tyvärr verkar inte föräldrarna se eller bry sig om detta, då de inte korrigerar henne när hon agerar ut mot de andra barnen). Flickan ser ut att vara utan blöja, vilket visar på att hon kommit en bra bit i det här stadiet. Hon känner sig troligtvis stark i sin självbild, eftersom detta visar henne att hon kan kontrollera sin egen kropp. Det här kan ligga till grund för att hon klarar av att visa sin vilja och vågar driva på för att få igenom den. Hennes självuppfattning saknar dock den nödvändiga biten av tvivel på den egna förmågan, vilket gör att hon med bestämdhet även hävdar sig mot större barn. Detta skulle kunna få allvarligare konsekvenser, men detta är något jag inte sett några tecken på i den specifika situationen. Hon kommer troligtvis komma ur det här stadiet med en stark känsla av autonomi, men risken finns att hon kommer sakna det lilla tvivlet som kan vara avgörande för att fungera socialt. Om så är fallet kommer flickan troligtvis att få svårigheter i kommande relationer och risken finns att hon kommer bli väldigt ensam, då barn sällan vill umgås med andra barn som tar över helt och hållet.

Det märks även att hon är på väg in i nästa stadium, då hennes förmåga till mentala representationer börjar visas. Dessa stöds dock fortfarande av yttre tillbehör, men det syns väl att hon är på gång att utveckla den förmågan.

Om vi ska titta lite på de sekundära jag-funktionerna som Hartmann talar om, så visar hon väldigt svaga tecken på att klara dessa; hon har låg impulskontroll, styrs helt av sina känslor och saknar förmåga att hantera relationer till andra än föräldrarna. Detta borde dock lösa sig om föräldrarna kan stötta och guida henne de nästkommande månaderna.

Flickan verkar befinna sig i en kritisk period, där det är viktigt att föräldrarna leder och stöttar henne. Risken finns att de inte klarar av att göra det och utgången kan då bli väldigt jobbig för flickan, då hon kommer få mycket svårt med relationer till andra och bli endera mycket ensam och utsatt eller bli en alltför stark ledare och kan komma att leda mobbning och utstötning av andra barn som inte kan hävda sig lika bra. Även hennes svaga impulskontroll kan bli ett problem om inte föräldrarna kan visa och lära henne hur hon ska hantera det, hon riskerar då att bli utåtagerande som tonåring och vuxen, vilket inte är accepterat i vårt samhälle och i förlängningen även kan komma att skada hennes egna barn i framtiden.

Söndagen den 25 mars 2007 får larmcentralen ett larm om en skedd våldtäkt. Det som skett är att en ung kvinna följt med två, för henne kända, män från krogen efter en natts festande. Kvinnan var gravt onykter samt påverkad av drogen efedrin, männen bara lätt alkoholpåverkade. När alla tre anlänt till en av männens lägenhet börjar de ha sex, men redan efter 20-30 sekunder anger kvinnan att hon sagt nej och inte velat fortsätta. Männen har dock fortsatt ha sex med henne och har dessutom slagit och förnedrat henne, de kallar det "dominanssex". När kvinnan på morgonen tar sig från lägenheten är hon chockad och upprörd, men lyckas ändå larma polis samt ringa en vän. Kvinnan undersöks snarast på sjukhus där man finner märken på hennes kropp och bristningar i slemhinnor som tyder på mycket våldsamt sex. På vägen från sjukhuset är det nära att kvinnan faller ihop.

När fallet hamnar hos tingsrätten frias de båda männen, mycket på grund av att uppsåt saknas och att de inte förstått att hon inte ville mer, samt att hennes berättelse räknas som överdriven då hon var under alkoholpåverkan.

Männen döms senare för grov våldtäckt i svea hovrätt, i enlighet med den våldtäktslag som säger att ett offer skall räknas som att det befinner sig i hjälplöst tillstånd om denne är berusad. Männen döms till fängelse enligt gällande lag.

Vi har utifrån läroböcker och internet jobbat oss fram till en analys av de tre inblandade parterna och presenterar nedan vad vi kommit fram till och vad vi anser vara det korrekta med stöd av kurslitteraturen.

Målsägande - Mika Velander

För att kunna titta på minnesaspekten av målsägandens vittnesmål, måste det först tas i beräkningen att hon hade en hög halt av alkohol i kroppen även då flera timmar gått efter våldtäkten. Alkoholnivån i blod- och urinprov låg på 1,0 respektive 1,9 promille, vilket får anses som en betydande mängd. Hon beskriver dessutom att hon vid tillfället för brottet var "väldigt full".

Det hittades dessutom spår av efedrin, ett amfetaminliknande medel som används för viktminskning och som uppiggande, samt som läkemedel i exempelvis hostmediciner. Efedrin kan dessutom ge upphov till psykiska besvär, såsom oro och ångest, vilket skulle kunna ha påverkat Mikas upplevelse till att ha blivit mer ångestfylld än den skulle varit utan drogen i kroppen. Huruvida detta påverkat hennes minne av situationen är oklart, men det kan vara bra att ha i åtanke att hennes kognitiva funktioner eventuellt kan ha varit störda då brottet inträffade.

Målsäganden gör en klar redogörelse för vad som hänt och verkar ha någorlunda bra uppfattning om vad som skett, och ger en detaljerad beskrivning av vad som hände under brottet, men mindre detaljerat angående omständigheterna innan. Detta skulle kunna tyda på att hon verkligen upplevde sig som kränkt och att det var en stressfull situation, då man ofta har bra minne av de kritiska detaljerna efter en traumatisk händelse.

Hennes trovärdighet i historien backas upp av att hon efter händelsen, då hon samtalade med vänner och larmcentralen, var konsekvent i sin berättelse och hon visade fysiska tecken på hög stress och ångest (Skakningar, gråt, svårt att stå på benen), samt hade fysiska tecken på ett våldsamt samlag.

Även om Mika insåg att de skulle ha sex så bör hon ha rätt att säga ifrån under akten och männen skall respektera detta. Det kan tänkas att hon var försiktig i sina uttryck men upplevde sig själv som tydlig, och att männen därmed inte skulle uppmärksammat hennes ovilja.               

Det finns mycket som tyder på att målsägandens version är tillförlitlig, dock finns många aspekter att ta hänsyn till såsom användandet av alkohol och förekomsten av efedrin i hennes blod. Det som talar för hennes version är att hon varit konsekvent i sin berättelse och att hon påvisat fysiska tecken på våld och ångest/stress.

Gärningsman 1 - Andreas Johnsson

Andreas berättar en redogörelse över händelsen som delvis stämmer överrens med Mikas men den är mildare, allt som klassas som våld är borttaget. När man läser dessa domar märker man tydligt att Andreas inte försöker simulera en minnesförlust utan att han berättar om händelsen så som han uppfattar den eller medvetet förmildrar händelsen för att rättfärdiga den. Som Christianson nämner vill han behålla sin självvärdering. Det är svårt att avgöra vilket han gör. Antingen ljuger han ihop en förmildrad form av händelsen för att själv må bättre och klara sig undan våldtäckts anklagelserna. I princip alla våldsbrottslingar har ett intresse av att inte sanningen ska komma fram för att få en mildare dom vilket ofta leder till att de talar osanning. Även alkohol var inblandat och detta kan ha påverkat minnet och omdömet vad som var fel i händelsen. Det kan även bero på att Andreas syn på sex och våldtäckt är "annorlunda". Han kan ha en tanke om att våldtäckt endast är när man överfaller någon och tanken på att Mika var med på att ha sex från början och att de kände varandra så kanske han inte tog hennes nej på allvar och inte anser sig själv ha gjort något fel. Eftersom vi inte vet något om Andreas uppväxt kan vi inte säga om hans syn på sex och våld har något psykiskt eller traumatiskt ursprung hos honom.

I första rättegången medger Andreas att han använt en fjärrkontroll som sexleksak när han hade sex med Mika men förnekar att han fört in den i Mikas slida och analöppning. Medan han i överklagandet erkänner att detta har hänt. Eftersom han erkänner saker han tidigare nekat är det mycket rimligt att Andreas mycket väl minns vad som hände men han förmildrade berättelsen för att rättfärdiga sina handlingar både för sig själv och domstolen.

Gärningsman 2 - John Kjellström

John kan ha drabbats av minnesförlust/minnesförvrängningar orsakade av alkohol vilket kan ha orsakat att de delar av hans hjärnan som i vanliga fall kontrollerar känslolivet samt beteende förlorar dess kontrollerande funktion vilket leder till att de mer äldre och primitivare delarna av hjärnan blir tydligare, speciellt de som styr känslor. Detta kan, förutom felaktig intolkning eller framplockning av minnet, ha påverkat hans minnesbild.

Det kan även vara så att John minns allt från händelsen och väljer att ommodellera den till hans fördel, då han av olika anledningar inte kan acceptera vad han gjort (falska minnen). Förnekandet, som John kan använda sig av, har en mkt viktig psykologisk funktion då det hjälper honom att skydda samt behålla sina självvärderingar, och för att undvika kognitiva dissonanser kan resonemang så som "jag är ingen våldtäktsman och jag skulle aldrig bete mig på ett sådant sätt" användas. Vidare anledningar till förnekande kan vara undvikandet av skam, negativa sociala bedömningar samt rädsla för samhällets bestraffning och han kan via rationaliseringar rättfärdiga sitt beteende "inga stoppord användes och jag hade accepterat om hon sagt ifrån".

Vad gäller Johns redogörelse kan man inte utesluta påverkningar mellan brottstillfälle och förhör. När han på olika sätt går igenom händelsen introduceras ny information i form av exempelvis massmedias och vännens beskrivningar som kan påverka minnet och leda till att John omedvetet/medvetet kompletterar samt förändrar den ursprungliga minnesbilden. När han talar med Andreas kan händelsen rekonstrueras på ett sådant sätt att den inte längre är sanningsenlig. Detta kan ske genom att Andreas lägger fram sin version av händelsen samt argumenterande bevis för att natten inte gick till på ett mer våldsamt sätt än vanligt eller genom tvång och att alla var med på vad som hände. Efter att ha hört detta många gånger kan John inte längre avgöra om informationen härstammar från händelsen i sig eller om den introducerats senare, speciellt inte om Andreas påstår att John själv nämnt något mycket liknande tidigare (misinformation effect). Och tillslut kan John komma att komplettera detta till sin minnesbild och på så sätt förändra den. Men detta kan göras medvetet för att skydda sig själv samt självet men även för att skydda sin vän.

Övriga vittnen                                                                                   

Hanna Bodéns minnesbild kan ifrågasättas då hon verkar ha missat att registrera viktig information gällande målsägandens berusningstillstånd. Anledningen till detta kan vara att hon var så fokuserad på att hjälpa Mika som nyss blivit våldtagen att hon därmed missade annan viktig fakta, och detta kan bero på tunnelseende som kan förklaras med "ficklampe"-metaforen.
 

Alexander Lewcrentz däremot väcktes tidigt på morgonen och hans minne kan därför ha påverkats av den tidiga timmen samtidigt som det Mika berättade även kan ha lett till en chockad sinnesstämning och dessa båda faktorer kan ha bidragit till att han endast minns det primära i händelsen och kanske därför glömt annan viktig information i samtalet.

Sammanfattning

Målet mot Stureplansprofilerna väckte stor uppmärksamhet i media, mycket på grund av det första frikännandet, men även på grund av att personerna var kända i innekretsar i Stockholm samt att Mika gjorde exakt så som alla kvinnor råds att göra vid en våldtäkt.

Det finns många minnesaspekter att ta hänsyn till i fall som detta, men det verkar ganska klart att kvinnan har goda minnen, trots sin berusning och det finns anledning att tro att männen påverkat varandra genom att de samtalade om händelsen innan polisen hann gripa dem.

Vi får hoppas att rätten tagit, och tar i efterföljande fall, hänsyn till hur minnet fungerade och att de lär sig att avgöra vem som är trovärdig och inte.

Referenser

Aschcraft, M.H. (2006), Cognition, Pearson Education inc., New Jersey

Christianson, S-Å (2002), Traumatiska minnen, Bokförlaget Natur & Kultur, Falun

Dopingjouren, http://www.dopingjouren.nu/page.asp?page=preparat#83

Stockholms tingsrätt, Dom i mål B 7409-07, 2007-05-04.

Svea Hovrätt, Överklagande dom i mål B 3806-07, 2007-10-16.

Svensk lag, Brottsbalken, http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1962:700

B. Lindéh
D. Axén
J. Johansson

I januari 2006 anmäldes pojken Bobby Äikiä försvunnen av sin styvfar. Ganska snart framkom dock att han blivit mördad, frågan var bara: var det modern eller styvpappan, eller kanske båda, som hade gjort det?

                      När man fann Bobby var det efter att hans mor bekänt att han var död och talade om var hon och mannen hade gömt honom. De hade tillsammans sänkt honom med kättingar i en sjö i närheten av mannens barndomshem.

                      Modern tog snabbt på sig del av skulden men skylde på att hon blivit manipulerad av mannen, och sa att han hade varit den drivande i misshandel och vid mordet. Mannen i fråga skylde det hela på modern och försökte få det att se ut som att han hade försökt mildra misshandeln. Den här mannen har tidigare blivit dömd för två grova våldtäkter och i tidigare relationer har han sagt sig vilja bli av med partnerns barn. Han lyckades inte då, men med Bobby ser det ut som att han gjorde det.

                      Båda parterna genomgick rättspsykiatrisk undersökning och fanns tillräckligt friska för att kunna stå till svars för sina handlingar. De dömdes både till grovt vållande till annans död.

                      Det vi ville ta reda på var hur detta kunde ske och hur båda kunde friskförklaras, trots att de begått ett så ohyggligt brott.

Mamman

Det vi undrar över i det här fallet är hur en mor kan behandla sitt barn på det sätt som modern i det här fallet behandlade sin son. Oavsett vem av parterna som inte säger hela sanningen så måste modern på ett eller annat sätt varit psykiskt instabil eller störd. Vi ville veta lite hur hon hamnade i den sits hon gjorde och vilken form av personlighetsstörning hon kan ha.

Modern kommer från början ur ett missbrukarhem där fadern misshandlade hennes mor. Hon var tidigt utfryst och mobbad, hon hade få vänner. Hon blev tidigt sexuellt aktiv och troligtvis utnyttjad vid ett flertal tillfällen. Att detta ligger till grund för en störning är inget som någon kan missa.

Hon beskrivs redan tidigt som avskärmad, blyg, avtrubbad och med svårigheter att känna empati. Hon beskrivs dessutom som en "kärlekssökare" som skulle kunna göra allt för den som älskar henne. Man skulle kunna misstänka att hon lider av en Osjälvständig personlighetsstörning (DSM IV TR) med antisociala drag( Passer & Smith s. 618). Bidragande kan också vara en icke behandlad förlossningsdepression, då hon vid Bobbys födelse berättade att hon var avståndstagande från barnet och inte hade några känslor för det. Man vet att en obehandlad förlossningsdepression kan leda till att modern gör extrema saker för att bli av med sitt barn. (http://sjukvårdsupplysningen.se/artikel.asp?CategoryID=21022)

Ska man se det hela ur ett psykodynamiskt perspektiv (Passer & Smith s. 18) så är det inte alls konstigt att modern blir psykiskt sjuk, med tanke på den uppväxtmiljö hon haft och att hon tidigt kommit i kontakt med misshandel, alkohol och en instabil familjebild. Man kan ur ett behavioristiskt perspektiv (Passer & Smith s. 21) se att hon från början lärt sig hur en familj ska fungera, att mannen bestämmer och att misshandel och alkoholmissbruk är en del av vardagen. Detta borde gjort det lättare för henne att underkasta sig mannens vilja och följa hans order.

Biologiskt bör kvinnan ha haft anlag för personlighetsstörning, men vi vet inte på vilket sätt.

Vår teori är att hela den här blandningen av orsaker var som en bomb som bara väntade på att brisera, och oavsett om mannen var det bränsle som behövdes eller den som utförde det hela, så var det en utväg för henne från det liv hon levde som hon uppenbarligen tyckte var extremt jobbigt.

Styvpappan

Styvpappan är en person som har avtjänat ett straff på 3 år för sexuell tortyr på två kvinnor och därefter är medverkande i att kränka och tortera en 10 årig pojke, linda in honom i filtar och köra runt med honom i bilen och sen sänka honom med kättingar i en sjö. Hur ska man kunna förstå hur han efter en rättspsykologisk undersökning, friskförklaras. Det kan inte vara möjligt att en man som har genomfört dessa handlingar är fullt frisk. Vår teori är att han lider av en s.k. antisocial personlighetsstörning ( Passer & Smith s. 618).

Att se det ur psykodynamiska perspektivet (Passer & Smith s. 18), då man koncentrerar sig på att det kan finnas något omedvetet och olösta konflikter från barndomen skulle te sig naturligt, men uppgifter om att han har sådana upplevelser har inte hittats i vår undersökning, bara lite uppgifter av hans vänner från skoltiden som ansåg honom som ensamvarg, som inte hade någon speciell vän. Den killen som alltid blev vald sist på idrotten. När han väl umgicks med någon så var han ofta elak och brukade också visa grymheter mot djur. Han verkar ha svårt för empati och känner ingen skuld eller skam när han gjorde djuren illa.

Modellinlärning (Passer & Smith s. 263) spelar också en roll vid utvecklandet av en störning, då man påverkas och influeras av nån förebild t.ex. mamma eller pappa eller någon annan närstående. Vi har dock inte hittat några belägg för att han kommer ur en familj där våld, sexuellt eller annat, förekom.

Ur den biologiska synvinkeln undrar man om hans beteende kan vara ärftligt? Eller om det finns något fel på hjärnans strukturer, som brukar förekomma hos personer som har diagnos antisocial personlighetsstörning.

Hur tänkte han? Vad hade han för motiv? Vi tror att han manipulerade och ljög sig till en relation med mamman, började utföra sexuella, våldsamma handlingar, njöt av att vara den dominante och hon undergiven och kände att Bobby var ett "jobbigt" barn med diagnosen Fragile X. Barn som är extremt aktiva och i stort behov av trygghet och lugn. Bobby var i vägen och störde mannens framtid med mamman.

                      Han är en man med bristande respekt för andra människor som inte bryr sig om sociala värderingar, en man som ljuger och lurar andra för sin egen vinnings skull. Aggressiv, vårdslös, missbrukande man, med svårigheter att känna empati, promiskuöst sexuellt beteende, manipulativ och dessutom kapabel att ljuga ihop en historia om Bobbys försvinnande. En sån person var och är Bobbys styvpappa. Här finns många tecken på ASPS.

Sammanfattning

Vi började undersöka fallet Bobby, eftersom vi egentligen inte visste mycket om det och tyckte det var spännande att se vad som hade skett och om det gick att förklara det hela ur ett psykologiskt perspektiv. Vi delade upp arbetet så att Beatrice skrev och undersökte modern, medan Linda gjorde detsamma med styvfadern. Om vi blev mycket klokare vet vi inte, men vi fick i alla fall början till en förklaring på frågan: hur kunde det hända?

                      Vi vill mena att båda parterna led av ganska allvarliga personlighetsstörningar, men inte tillräckligt grava för att anses inkapabla att svara för sina handlingar. Den rättspsykiatriska bedömningen är ganska snäv och går mest ut på att se om personerna var medvetna om sina handlingar vid brottstillfället. Det kan vi sluta oss till att de var, och därför friskförklarades de. Det är dock inget som garanterar att de inte lider av grava störningar, vilket vi också anser att de gör.

                      För att få fram information om fallet har vi vänt oss till tidningar, rättsbanken och SVTs dokumentär; uppdrag granskning. Det var svårt att få opartisk information, men vi tror att vi lyckats bena ut fallet ganska bra.

                      Det är tragiskt att det här hände och att ett barn dött till följd av två personers känslomässiga störningar, men ser man till moderns och styvpappans historia och deras tidigare beteenden, så känns det som att det inte kunde ha slutat på något annat sätt. Om skolan vid styvfaderns uppväxt hade ingripit och satt in preventiva åtgärder kunde detta kanske ha undvikits, men det kan vi bara spekulera om. Som SVTs Uppdrag Granskning sammanfattade det hela: "Det här handlade om två olyckliga själar som aldrig skulle ha träffats".

Källor:

SVT Uppdrag Granskning

Dagens nyheter

Svenska Dagbladet

Utdrag ur tingsrättsdomen

Sjukvårdsupplysningen (http://www.sjukvardsupplysningen.se/)

DSM IV TR

Psychology, Passer & Smith (1 edition)

/Beatrice Lindéh & Linda Martinusen

Jag vill undersöka myten om att män och kvinnor löser problem på olika sätt, eller snarare att män inte pratar om sina problem såvida de inte vill ha en lösning, medan kvinnor inte vill ha en lösning på de problem de pratar om. Finns det grunder för den myten? Fungerar något av sätten bättre för att få individen att må psykiskt bra? Samtidigt vill jag veta om kvinnor är mer sociala än män, eftersom det är en del av myten om vår problemlösning.

Enligt kursboken (Passer & Smith s.439) finns det tre olika strategier för att hantera stressande situationer; Problemlösning, Socialt stöd och känslomässiga lösningar. I kort innebär dessa att problemlösaren försöker finna en lösning eller anpassning till situationen, den som söker socialt stöd vänder sig till familj, vänner eller sjukvårdspersonal och de som använder känslomässiga strategier jobbar med sånt som förnekelse, undvikande, avslappning och liknande inre processer. Om myten skulle vara sann innebär det att undersökningen bör vissa att männen är problemlösare och/eller förnekande/undvikande, medan kvinnorna söker socialt stöd.

Metod

Jag valde ut 18 bekanta (nio män och nio kvinnor) för en enkät där de fick svara på nedanstående frågor:

Hur hanterar du primärt en kris, ex. äktenskapliga problem, arbetsrelaterade problem etc. ?

Har du någonsin befunnit dig i en situation där din vanliga problemlösning inte fungerade? Om ja, vad gjorde du då?

Hur tillbringar du din fritid?

Hur många timmar/vecka umgås du med dina närstående (sambo, barn, föräldrar o dyl)?

Hur många timmar/vecka umgås du med dina vänner?

Frågorna var flervalsfrågor och jag försökte göra ett urval som var så brett som möjligt med tanke på ålder (20-35), jag försökte dessutom få hälften män och hälften kvinnor så statistiken skulle bli så jämn som möjligt. Urvalet kan dock bli något missvisande då de flesta av deltagarna är akademiker eller universitetsstuderande. Större socialt och ekonomiskt urval, och även åldersurvalet, skulle ge en högre reliabilitet till undersökningen.

Resultat

Frågorna besvarades enligt nedan, i figurerna är männen representerade i de blå staplarna och kvinnorna i de röda.

Hur hanterar du primärt en kris? Två av männen och fem av kvinnorna svarade att de vänder sig till sina vänner/vänninor för att gemensamt finna en praktisk lösning. Fem av männen och en kvinna sa sig grubbla fram en lösning själva, en man och två kvinnor nyttjar en kombination av de två tidigare alternativen och en man sa sig konfrontera den problemet gällde.

På frågan om deras problemhantering någonsin misslyckats, svarade sju män och sex kvinnor ja, och endast två män och tre kvinnor svarade nej på den frågan.

Vad gjorde du då? Besvarades med att en man pratade igenom problemet med sina vänner, en kvinna funderade själv ut en praktisk lösning. Fem av männen tog hjälp av utomstående, ex. kurator, läkare, psykolog, och två av kvinnorna gjorde detsamma. En kvinna valde att försöka ignorera problemet och hoppas att det löser sig så småningom, en kvinna fortsatte diskutera med vänner och själv fundera ut en lösning, en kvinna vände sig till sina vänner och utomstående för råd, och en man valde att konfrontera den problemet gällde.

På frågan hur testdeltagarna spenderar sin fritid sa sig två män enbart engagera sig i sociala aktiviteter och två kvinnor sa samma sak. Två män och två kvinnor engagerar sig inte i sociala aktiviteter utan spenderar sin tid till stor del ensamma. Fyra män och fem kvinnor engagerade sig i både sociala och självständiga aktiviteter, och en man ansåg sig inte ha någon fritid.

På frågan där deltagarna skulle uppskatta den tid de spenderar med familj och närstående (timmar/vecka) såg männens svar ut som följer: 0, 0, 1, 60, 110, 120 Medeltalet här är 48,5 timmar, tre män kunde inte uppskatta tiden. Kvinnorna svarade så här: 0, 0, 7, 8, 40, 50, 70 med ett medeltal på 25. Två kvinnor kunde inte svara på frågan.

Den sista frågan gällde hur många timmar/vecka deltagarna spenderar med sina vänner och detta resulterade i att männen svarade så här: 1, 4, 5, 13, 15, 18, 30 medelvärdet blev 12,3 och två män kunde inte uppskatta tiden. Kvinnorna svarade så här: 2, 3, 5, 5, 7, 8, 12, 17, 20 och medeltalet för kvinnorna blev 8,8 timmar.

Diskussion

Resultatet av den här undersökningen känns inte helt överraskande, även om jag blev något förvånad över vad skillnaderna i problemlösningen bestod av, nämligen att kvinnor försöker lösa problemen i grupp och männen enskilt, i alla fall om vi ska se till de primära lösningarna. Det var dessutom förvånande att se att männen hade lättare att söka hjälp av utomstående än kvinnorna, jag hade nog trott att det skulle vara tvärtom. Vad gäller validiteten i frågorna ser jag inga större problem, men jag hade naturligtvis velat ha fler frågor och fler svarsalternativ för att få en bättre undersökning. De flesta valde dock samma svarsalternativ så jag tror att resultatet är reliabelt. Jag tror man kan få en bra undersökning på det här ämnet genom att ställa situationsspecifika frågor ex. "hur skulle du reagera i en dylik situation etc.". Dessutom tror jag att intervjuer och eventuellt även experiment där män och kvinnor får lösa problem enskilt, i grupp och i valfri konstellation (enskilt eller grupp valfritt) för att se vad de väljer och hur resultaten skiljer sig åt. Är män bättre på att jobba enskilt än kvinnor och vice versa? Jag hade gärna gjort en större och mer komplex studie, då det verkar som att män och kvinnor skiljer sig på andra sätt i sitt beteende än jag först trodde, och det vore intressant att veta varför och exakt hur mycket det skiljer.

För att få svar på mina frågor har jag använt mig av väldigt mycket litteratur samt sökt på Internet och pratat med människor som lever med BDSM i sin vardag. Jag har dessutom gjort en enkät där människor som själva definierar sig som BDSM-utövare har fått svara på frågor för att se hur de upplever sin omvärld och sig själva. Jag har läst boken Pervers? av Anna Bäsén och Niklas Långström och den var bra och informativ men det märks att de själva inte är insatta. Faktan de tar fram är något ensidig men inte desto mindre korrekt. Det som saknas är att det finns teorier som inte innefattar SM som en störning, utan som en normal del av livet.Jag har dessutom läst DSM-IV-TR and the paraphilias; an argument for removal av C. Moser och P. Kleinplatz. Samma sak gäller här att informationen och faktan är något ensidig, dock riktad åt andra hållet här, men inte desto mindre korrekt.Sedan har jag surfat runt på en hel del olika ställen som verkar vara säkra källor och samlat information, läst en del tidningar inom psykologin för att få en mer generell överblick. Jag gjorde dessutom en enkät (Bilaga 5.1) där 40 personer svarade på hur de ser sig själva och hur de känner att omvärlden ser på dem. Jag har dessutom pratat lite med några av dessa människor mer ingående, men inte så att det blivit några egentliga intervjuer.

DSM ­- Diagnostics and statistical manual of mental disorders. Manual för diagnostisering av mentala sjukdomar och störningar, utgiven av American Psychiatric Association, och används av psykologer och psykiatrier även i Sverige. Nuvarande version kallas DSM-IV-TR

Om vi ska börja med DSM är det första vi ska titta på vilket kapitel vi talat om, vilket är sexuella avvikelser (i den amerikanska originaltexten Paraphilias, parafilier). Om parafilier står så här:

Här brottas psykologerna med en svår fråga. Finns det egentligen belägg för att klassa ett sexuellt beteende som en störning? Våldtäkt klassas inte som en sexuell störning utan som ett brott till följd av en personlighets eller beteende störning. Så varför klassa medgivande, välmående vuxna som sexuellt störda grundat på vad de (APA) anser vara normalt eller onormalt sexuellt beteende? Vad skulle hända om diagnosen togs bort? Enligt Moser och Kleinplatz, inte mycket. De som mår dåligt över sin sexualitet gör det inte på grund av sexualiteten i sig utan på andra grunder. Dessa grunder kan vara tvångstankar, tvångsmässigt beteende, störningar i personligheten o liknande. Alla dessa finns det redan diagnoser för, utan att de ska behöva känna att deras sexualitet är det som gör att de är störda. Som exempel kan tas att en person som tvångsmässigt tvättar händerna för att den är rädd för bakterier, inte har problem med handtvättning utan med tvångstankarna i sig.Inte heller när det gäller sexualbrottslingar lider uteslutande av en störd sexualitet, utan allt som oftast är det en underliggande personlighets eller beteende störning som gör dem till brottslingar istället för fungerande samhällsmedborgare. Psykologerna har en hel del att ta ställning till innan DSM V släpps, och det här är en viktig fråga som måste tas i beaktande.

A guiding principle in medicine is the dictum "First, do no harm." The confusion ofvariant sexual interests with psychopathology has led to discrimination against all "paraphiliacs."Individuals have lost jobs, custody of their children, security clearances, become victims ofassault, etc., at least partially due to the association of their sexual behavior withpsychopathology. This is not a new problem for psychiatry. Within the last 100 years, thelabeling of other sexual behaviors as pathological (e.g., masturbation, nymphomania,homosexuality) has caused untold misery. Judgments should be made on the basis of science,rather than the morality that is popular at the time of a given edition. It is time to reevaluaterigorously the Paraphilia section of the DSM.