Brott och påföljd
Mina rutiner är totalt "fucked up" just nu, jag har noll koll på ätandet, träningen funkar inte eftersom den gör ryggen sämre, studierna funkar inte eftersomajg blir för rastlös när jag inte tränar och således inte kan koncentrera mig... så då får jag dåligt samvete, sover sämre och då slarvar jag med ätandet... å så börjar det om... Rutinbrott är för vanliga människor inte egentligen ett större problem, det kanske orsakar lite obehag, men det är också allt. Jag får ångest. Jag funkar inte utan rutiner. Min hjärna strejkar och känslorna åker berg-och-dal-bana. Så varför gör ajg så här med mig själv? Tja, inte för att jag vill iaf ;) Nej men så här är det: Så länge jag planerar och gör rutiner för allt som ska göras, och sedan håller mig till dem så mår jag jättebra och fungerar adekvat. När ajg mår så riktigt bra, så får jag för mig att rutinerna kanske inte är så viktiga "just nu", utan det gör inget om jag bryter dem... lite. Å då är cirkeln redan igång.... missar jag en måltid, så får jag lågt blodsocker och då blir jag irriterad och trött, det följs ofta med att jag äter för mycket å då får dåligt samvete och blir ledsen istället. Ytterligare saker som händer när jag väl brutit rutinerna är att jag blir otroligt stresskänslig. När jag är så känslig så är minsta brott mot rutinerna ännu känsligare. Det gäller dessutom hastiga förändringar i planer, och ju mer stresskänslig jag är desto mer ångest orsakar det. Så, vad förorsakar den här delen av inlägget då? Jo, i förmiddags fick ajg ett sms från en klasskompis som talade om att tiden på dagens seminarie var förändrat, till en timme tidigare. Det här kommer på mailen till klassen bara några timmar innan ordinarie tid (asbra gjort av våran institution, eller hur??). Här tappade jag snabbt en timme, vilken skulle ha ägnats åt lunch. Jag hann få i mig lunch men fick stressa i mig den... just det... stresskänsligheten var det va? När jag väl kommer till klassrummet så delar läraren in oss i två grupper och ber den ena (min grupp) att återkomma om en timme. Här nånstanns började min hjärna tappa greppet och ångesten började smyga sig på mig.Seminariet slutade fem över halv fyra... 15 minuter senare än vad som var beräknat från början... vilket gav mig 25 minuter från klassrummet och hem innan varja kommer. Jag tänkte att det var lugnt, för bussen borde gå snart. Det gjorde den... lagom när jag var såpass nära att jag kunde se busshållplatsen. Så på 20 minuter skulle jag nu ta mig från universitetet och hem... det brukar ta iaf 25..... arg, frustrerad, kall och så ångestladdad som jag var, så tog jag mig hem på 17 minuter. Jag hann tom slänga i mig en bar innan Varja kom, för att stabilisera blodsockret lite. Jag hade sån lust at bara sätta mig på golvet och skrika och gråta när jag kom in.... kanske borde jag ha gjort det med. Om jag ska följa devisen att lyssna på mina känslor.
Till detta ska läggas ytterligare irritation över skolan just nu. Vår sk lärare i arbetslivspsykologi har rättat tentorna helt uppåt väggarna konstigt, enligt min mening. För så här är det... samma problem som gör att jag har problem med rutinbrott, gör även att jag tolkar saker bokstavligt... därför svarar jag på frågan som står på tentan och inte på det som sägs mellan raderna.... för ajg ser inte det som står mellan raderna. Så när vår lärare bad oss att beskriva ett förfarande och specificera vilka dokument som skulle skapas, så gjorde jag just det. Jag skrev inte med hur de olika teknikerna man använder sig av är utformade... för det bad han inte om. Jag svarade på frågan som den var uttryckt, och fick bara halvt rätt och missade därmed chansen till VG på hela terminen. Jag vet inte om jag är mest frustrerad över läraren eller över att jag inte ser det som inte står. Varför kan inte människor skriva det de menar????
Det totala kaos som råder på vår institution gör att ajg börjar undra om ajg verkigen pallar det här.... inte pga studierna, för de går verkligen jättebra, utan pga att scheman, tentor och övrig administration fungerar så otroligt dåligt att det ger mig enorm ångest. Vi vet verkligen inte från dag till dag hur undervisningen kommer se ut, för det sker förändringar konstant.
Gryningspyromanen - mentalt störd eller inte?
Gryningspyromanen
I artikeln om Gryningspyromanen (GP) får vi veta ganska mycket om hur han beter sig och vilka karaktärsdrag han har. Vi får även veta en del om hans bakgrundshistoria, även om de tidiga barnaåren saknas. De karaktärsdrag som tydligt visas i artikeln är att han lider av ångest och nattlig oro, han verkar vara mycket intelligent då han lyckas lura psykologer till olika diagnoser. Detta gör att han även kan ses som manipulativ och agerar i eget syfte, vilket även visas i de typer av brott han begår; han begår stölder, bedrägerier mm för att tillskaffa sig det han för tillfället önskar. Detta visar att han även är impulsiv. Det nämns att han gärna erkänner sina brott och hånar rättssytemet och tror sig kunna överlista detta (och igen psykologerna), vilket leder mig till slutsatsen att han har en grandios känsla om sig själv. I hans historia berättas att han ofta flyttat eller levt i sin bil, och det antyds att han även sålt och nyttjat droger. Annat i hans bakgrund som bör tas i beaktande är att han tidigt varit mobbad och haft problem i skolan, bl.a. med läs- och skrivsvårigheter, samt att hans far var alkoholist och hans mor psykiskt störd (på vilket sätt framgår inte), till detta ska läggas att styvfadern verkar ha varit aggressiv och haft ett antisocialt beteende.
Psykopati
En psykopat är, enligt psykologen Robert Hare (B&B s. 188):
Sociala rovdjur som charmar, manipulerar och hänsynslöst plöjer sig genom livet, lämnandes ett spår av brustna hjärtan, nedbrutna förväntningar och tomma plånböcker. Totalt saknande av samvete och empati, tar de själviskt vad de vill ha och gör som de vill, bryter mot sociala normer och förväntningar utan den minsta känsla av skuld eller ånger.
Hare delar även in psykopater i tre kategorier: Primära, sekundära och dissociala. De primära psykopaterna är de som han anser är de verkliga psykopaterna; de har en identifierbar psykologisk, emotionell, kognitiv och biologisk avvikelse. Sekundära psykopater beskrivs som emotionellt störda brottslingar, eller utagerande neurotiker. Den sista gruppen, de dissociala psykopaterna, är de som har ett antisocialt beteende som är inlärt från familj, ungdomsgäng eller liknande.
För att diagnosticera en psykopat används Hares Psykopatichecklista (PCL-R) (B&B s. 191). Här beskrivs psykopaten i ett antal karaktärsdrag som i stort täcks av Hares egen definition (se ovan), dessa innefattar: ytlig charm, grandios känsla av självvärde, patologiskt ljugande, manipulativ, avsaknad av ånger/skuldkänsla, ytliga affekter, avsaknad av empati, misslyckande med att ta ansvar för egna handlingar, promiskuöst sexuellt beteende, avsaknad av realistiska långsiktiga mål, dålig beteende-kontroll, lätt utråkad/behöver hög grad av stimulering samt ansvarslöshet.
Psykopatens barndom präglas av problem (B&B s. 221), och problemen börjar ofta i hemmet. Man tror att psykopati skapas av tre faktorer; biopsykologiska, sociala och inlärning. Den biologiska delen kan påverkas av sådant som en genetisk predisposition (som kan vara äftlig), toxiner i livmodern som påverkar barnets fenotyp, svårigheter vid födseln (exempelvis syrebrist) och tidiga händelser i barnets liv som påverkar den neurologiska utvecklingen. Den sociala faktorn kan påverkas av att barnets föräldrar försummar, misshandlar eller på annat sätt inte bryr sig om barnet (B&B s. 222). Det kan även påverka om barnet har svårigheter i skolan. Inlärningsfaktorn innebär att barnet vistats i en miljö där dess beteende förstärks eller de i omgivningen har ett antisocialt beteende.
Slutligen kan konstateras att hos psykopater är återfallstalet högt (B&B s. 200). Detta gäller både för de vuxna psykopaterna och för de som har psykopatiskt betteende i tonåren (pojkar specifikt).
Barn som senare diagnosticeras som psykopater har i ett tidigt skede visat tecken på, eller varit diagnosticerade för ADHD (B&B s. 224). Detta kan bero på att det finns likheter i hjärnans funktion hos psykopati och ADHD.
Antisocial personlighetsstörning (APD)
APD är mycket likt psykopati, men till skillnad från psykopati så finns denna störning i DSM IV-TR (B&B s. 235). Det framträdande här är att personen ska ha haft en histora av symptom relaterade till Conduct disorder (CD) innan 15-års ålder. De kriterier man bedömmer utifrån, förutom tidig CD är:
1. bryter mot normer/lagar
2. irritabilitet och ovanlig aggressivitet
3. ansvarslöshet
4. impulsivitet
5. bedrägligt beteende
6. hänsynslös gentemot säkerhet för sig själv eller andra
7. avsaknad av ånger och skuldkänsla
Av dessa sju kriterier krävs minst tre för att diagnosen ska kunna göras.
Återfall och prediktion
Den bästa prediktorn för återfall är tidigare beteende (B&B s. 273). Om personen tidigare begått flertalet brott i olika situationer, så är förutsägbarheten större (B&B s. 274), dock finns ingen total säkerhet i att förutsäga återfall.
Diskussion
GP har många av de karaktärsdrag som Hare beskriver för psykopaten (B&B s. 191); han är manipulativ, har en känsla av grandiositet, är impulsiv, visar dåligt ansvarstagande (vilket visat sig i bl.a trafikförseelser). Huruvida han även har affektiva och/eller empatistörningar vet vi inte, det framgår inte av artikeln. Inte heller framgår om han har den för psykopater så typiska charmen och övertalningsförmågan. Hans bakgrund skulle kunna vara en fingervisning åt att han utvecklats till psykopat, då han från början lärts upp till ett antisocialt beteede. Detta skulle dock placera honom i Hares tredje katagori (B&B s. 188), dissociala psykopater, vilket då tyder på att han inte har beteendet biologiskt utan rent inlärt. Jag betvivlar att han under några omständigheter kan klassas som en primär psykopat. Däremot är det möjligt att GP även skulle kunna falla under kategorin sekundära psykopater. Han har haft en svår barndom med krångliga familjeförhållanden och problem i skolan. Detta kan ha lett till emotionella störningar som får honom att begå brott. Dock tror jag, med den beskrivning som ges i artikeln, att om man ska kalla honom psykopat alls, så är det den dissociala kategorin som passar bäst. Detta med tanke på hur hans styvfar lärde upp honom och tog honom med på brottsliga aktiviteter.
Däremot passar GP mycket bra in på beskrivningen av APD (B&B s. 235); han bryter mot lagar och normer, han visar ansvarslöshet, är impulsiv (de nattliga brotten är bra exempel på detta), har ett bedrägligt beteende (han har fällts för bedrägeri och bedrägligt beteende ett antal gånger), han ser inte alls till varken sin egen eller andras säkerhet (här vill jag referera till de trafikbrott han fällts för). Huruvida han känner ånger eller skuld framkommer inte, men med den mängd brott han begått så får vi anta att den förmågan som minst är nedsatt. Detta ger ett positivt utslag på fem av de sju punkter som DSM har som diagnoskriterier. Till detta ska läggas att han ofta bott på institution och haft svårigheter med åtaganden såsom jobb och bostad. Även den rastlöshet han upplever på nätterna är vanlig hos personer med APD.
Vi kan även se att GP haft problem i skolan tidigt, vilket i kombination med rastlöshet, ångest och läs- och skrivsvårigheter, skulle kunna indikera ADHD.
Det är svårt att avgöra huruvida man ska klassa GP som en dissocial psykopat, lidande av APD eller ADHD. Jag tror mindre på psykopatdiagnosen då det saknas väsentliga delar, såsom empatistörningar. Det kan vara så att GP började med ADHD som, tack vare miljön han växte upp i, utvecklades till APD.
Huruvida APD ska räknas som en mental störning kan diskuteras (B&B s. 230), men om man ska gå efter den definition av APD som finns i DSM IV, så anser jag att det är det, och således bör GP vara mentalt störd.
Det vi dock kan säga säkert är att det är en stor risk att GP kommer återfalla i brott så snart han släpps. Han har begått många tidigare, i olika situationer och det är osannolikt att han upphör med det.
Ref: Bartol, C. R. & Bartol, A. M., (2008) Criminal behavior; A psychosocial approach, New Jersey, Pearson education.
Att sätta sig in i klientens perspektiv
Som sagt, annat som skulle kunna påverka mitt humör kan ju vara att jag fick besked om den neuropsykiatriska utredningen; efter två grundliga intervjuer har de satt mig på väntelistan på den riktiga utredningen.... det tar 1-1½ år innan den ska göras. Jag hade hoppats på att det skulle gå snabbare, för ju längre på utbildningen jag kommer desto svårare blir det att hänga med.
Det sista som kan ha påverkat var sociologitentan... jag var 1,5poäng från VG. Och tentan är helt utan kommentarer och när vi frågar efter rättningsmall och genomgång så finns det ingen möjlighet till detta... hon har rättat på känn. Jag får alltså inte VG för att hon inte kände för det. Lika logiskt som resten av sociologi å så jäkla skönt att det är över.
Kontentan av förra veckan är att jag mer än väl förstår hur det känns att vara klient.... och om jag inte var motiverad att jobba för en effektivisering när jag kommer ut i arbetslivet tidigare, så är jag det nu. Det är inte rimligt att behöva vänta över ett år på en utredning som kan påverka ens framtida möjligheter till jobb och ett vettigt liv.
Diskriminering på universitet???
F*n! vad trött jag är på den här ojämlikheten, jag skäms nästan för att vara kvinna.
Learning to slow down and pay attention
Å sen var det det där med illustrationer, jag är inte sååååå bra på det, tyvärr. Men det lär ju finnas folk som är det.
Så nu ska jag fortsätta läsa barnböcker, de är otroligt inspirerande :D
BTW så hittade jag en dikt som passar sååå bra in på adhd-barn: http://www.fln.vcu.edu/struwwel/philipp_e.html
Mitt huvud är en torktumlare
Jag var på min andra intervju i måndags. En strukturerad intervju med 90 frågor som ska avgöra om de ska gå vidare med utredningen eller inte. Risken att de inte gör det är jäkligt liten, men ändå.... Jag vet ju att det är svårare att diagnosticera kvinnor än män, just för att vi oftare har "spring i huvudet" än "spring i benen". Vi syns inte helt enkelt.
Idag har jag läst fyra kapitel och lämnat in en uppgift. Det tog 9 timmar, och jag ligger fortfarande några kapitel efter. Hade hellre varit hos Ronnie, men var tvungen att prioritera.... jag får inte börja terminen med att komma efter. Hur lätt nu det är, vår lärare har total hybris. De första 2-3 dagarna tyckte hon vi skulle ha 1 föreläsning, läsa dryga 300 sidor plus diskutera igenom seminarieuppgifterna och ha seminarium om boken. Nästa vecka har vi examinationsseminarium på nästa bok, ungefär samma upplägg med bara några extra dagar på oss... om vi räknar helgen vill säga. Det finns ingen som helst möjlighet för oss att tillgodogöra oss den kunskap vi läser in... det finns inte tid till det. Uppenbarligen har hon bestämt sig för att vi ska plugga för examination, inte för livet (eller ens resten av terminen). Inte en rolig början på terminen, men det ordnar sig... jag har andra roligare kurser med ;) Men sova kanske vore en idé, om jag ska orka läsa 5 kapitel imorn, plus städa och gymma innan jag åker till ronnie.
Inte långt från 1984
Härligt slut på terminen...NOT!
Skitbra gjort, INTE! Tala iaf om VAD som hänt eller tala bara med de inblandade, varför dra upp nåt sånt inför hela klassen o sen lämna oss helt frågande till vad som hänt???? Det här är fan småskolefasoner, typ "vi vet vem som kastade snöboll på fönstret och kommer hålla ögonen på dig/er". Vi är för f*n vuxna människor som kan hantera konflikter....hoppas jag. Detta kommer dessutom EN vecka innan sista tentan, mitt uppe i tentapluggandet.... hur många kommer kunna fokusera ordentligt nu????
Så här får det inte gå till, endera är man tydlig med vad som hänt, eller så tar man inte upp det i helklass. Ska man ta upp det får man vara beredd på att svara på frågor, många är osäkra som det är just nu. Förutom den vanliga tentastressen *suck*
medmänniska/motmänniska? (aka Hobbypsykologens funderingar del 3)
Vissa saker gör dock att jag helt åsidosätter mina egna funderingar och börjar tänka på annat. Jag ver på konsum nyss... i gången vid chips o godis står en till synes vanlig familj; mamma, pappa och en tös på kanske 2 år. Det som gjorde att jag spetsade öronen lite extra var att pappan ryter till "men låt bli chipsen!". Min första känsla var att: så där säger man inte till ett barn. Varpå jag ganska snart inser att ungen står en bra bit ifrån och tittar på några chokladbitar. Han skäller alltså på sin fru/flickvän på samma sätt som en trött och frustrerad förälder kan göra när ungen är helt hopplös och har varit så ett bra tag. Jag tappade hakan totalt. Men det slutar inte där, utan han fortsätter... han är konstant på henne och verkligen behandlar henne som ett bråkigt barn, trots att hon bara står och tittar på chips och funderar högt över vad de ska äta. "Nej, JAG vill ha köttfärssås"..... Kvinnan tar fram sin mobiltelefon och (troligtvis) skickar ett sms... "men jag sa ju att du skulle låta bli chipsen!!" Hon försvarar sig inte ens. Några minuter klagar han högljudt över att hon verkar nere och drar benen efter sig.... Jag menar.... fatta vad ungen ska tänka och känna! Å vad hon måste känna sig förödmjukad! Vad gör man i ett sånt här läge som medmänniska? Kan man gå fram och säga nåt? eller ska man bara, som jag gjorde, låta dem hållas? Är jag egentligen inte en motmänniska då? eftersom jag faktiskt inte hjälper henne och dottern? Vad gör man när en okänd medmänniska behandlas så dåligt????
Jag sitter just nu och tittar på drPhil. I dagens program finns det med två kvinnor som är beroende av någon form av drog (missade de första minuterna så jag vet inte vilken). I ett ögonblick när ena kvinnan förklarar att hon fortfarande är rädd för sin mor men itne vet varför, så såg jag ett barn...... jag såg hur hon måste sett ut som barn när hennes mor skällde på henne.... det gör ont at se sånt :(
Nåja, jag skrev näst sista tentan för terminen och det var inga större problem (hoppas jag).... två och en halv vecka kvar.... sen är det tillåtet att ta ledigt, iaf några dagar ;)
Barnobservation
Instruktionerna för uppgiften var enkla: Sätt dig nånstanns där det finns gott om barn, studera dem och analysera utifrån det vi läst om (utvecklingspsykologi ur psykodynamiskt perspektiv). Fick VG på den....
Situation 1 (Anknytning)
Det studerade objektet är en flicka på knappt 4 år. Hon särskiljer sig direkt från de andra barnen då hon är mycket tystlåten, blyg och håller sig mycket för sig själv. Hon tar inga initiativ till samspel med de andra barnen, men leker parallellt med dem när hon blir inbjuden.
Jag ser till en början lite, nästan ingen kontakt med föräldrarna, trots att dessa sitter mycket nära. När pappan går fram till henne blir hon dock pratglad och något klängig, det märks att hon blir glad över hans uppmärksamhet. Pappan är dock mer aktiv med flickans lillebror som kan var ca 10-12 månader (går inte själv men kryper glatt runt bland barnen).
När pappan återvänt till bordet där barnens mamma (som är gravid) sitter fortsätter flickan leka för sig själv, men uppmärksammar ofta sin lillebror och lyfter gärna runt honom.
En fascinerande händelse är när en flicka på ca 3 år (till storleken mycket mindre än den studerade flickan) ställer sig i dörröppningen till lekstugan och förklarar för flickan att hon inte får komma in. Hon gör inga ansträngningar eller protester mot detta utan går sin väg. Hon bemöter det inte ens med ord, vilket man tycker att hon borde gjort. Hon hävdar sig med andra ord inte alls gentemot de andra barnen, inte ens de som är mindre.
Ytterligare sak som ska beaktas är att föräldrarna ser mycket trötta och slitna ut, de pratar lite, nästan inte alls med varandra. När barnen sitter med föräldrarna och fikar, koncentrerar sig pappan på pojken, mamman säger lite till flickan och hon svarar på tilltal men tar inte initiativ till kontakt med varken mamma eller pappa.
Det märks tydligt att flickan har en bättre anknytning till sin pappa, hon följer honom så snart hon får hans uppmärksamhet, även om hon inte initierar kontakten. Mamman verkar mest finnas i utkanten av deras relation.
Karaktär på flickan:
- Blyg
- Något klängig men inte kontaktsökande
- Väjer för konflikter
- Tystlåten
- Introvert
- Mycket kontrollerad i sina känslouttryck
Familjesituation:
- Mamma (trött, sliten, otillgänglig, dessutom gravid runt 5 månader, vilket kan ta mycket fokus från redan existerande barn)
- Pappa (engagerad dock mest i brodern, mer tillgänglig än mamman, drivande i handlingar)
- Lillebror (10-12 månader, glad men söker väldigt lite kontakt med föräldrarna)
Flickan verkar ha en ganska typisk a-anknytning, då hon undviker att ta kontakt både med föräldrar och andra barn. Dessutom är hon mycket lugnare i sina känslouttryck än de andra barnen, hon blir inte arg eller ledsen när hon blir motarbetad men inte heller glad när hon får vara med och leka. Hon verkar ganska otränad i sociala situationer, och är mestadels ensam trots att det finns mycket barn runt omkring. Den enda spontana kontakten hon tar är med sin lillebror, vilket ändå visar på att det finns band de två emellan.
Det verkar som att hon kommit långt i sin affektreglering, precis som den typiska a-aknutna så verkar hon trycka undan sina känslor. Anledningen till detta kan vara en eventuell depression hos mamman, hon verkade mer nedstämd än vad en "normal" gravid kvinna är. Detta kan ha gjort att hon varit psykologiskt otillgänglig för sin dotter. Ytterligare saker som kan ha påverkat är att hon fått barn väldigt tätt, och helt enkelt inte haft tid och möjlighet att skapa den trygga anknytning som flickan behöver. Det ser dessutom ut som att föräldrarna sinsemellan har en dålig, eller inadekvat relation till varandra, vilket flickan kan ha snappat upp och kanske till viss del känner sig skyldig till. Om föräldrarna har en dålig relation kan det dessutom tänkas att de båda mår dåligt i sig själva och inte vet hur de ska bemöta varken sig själva eller barnen i den situationen.
En sak man kan fundera över när det gäller den här familjen, eller familjer över lag, är hur åldersskillnaden mellan barnen påverkar. Det är ganska tätt mellan barnen och detta kan ha haft en stor betydelse i hur mycket tid och ork föräldrarna kunnat lägga på barnen och anknytningen. Dessutom, när det är så pass tätt mellan barnen, så är det väldigt lätt att barnen inte får social träning utan föräldrarna fokuserar på att vara hemma med sina barn. Detta i sin tur kan leda till försämrade relationer till andra barn och vuxna.
Det är mycket tydligt att den här flickan inte lärt sig hur trygga relationer till andra barn fungerar, vilket tyder på en bristande anknytning till föräldrarna och att hon inte lärt sig det samspel som behöver ske mellan människor.
Föräldrarna kan fortfarande hjälpa henne till en förmåga att skapa relationer, men det kräver att både mamman och pappan tänker om, och gör henne mer delaktig i familjen. Om de inte lyckas förändra hennes anknytningsmönster så är sannolikheten stor att hon kommer agera som en typisk a-anknytning även som vuxen, vilket kan innebära hinder i intima relationer (oavsett om det är kärleksrelationer eller vänskapsrelationer). Hon kommer utveckla strategier för att inte behöva andra människor, bli avskuren från sitt känsloliv (om hon inte redan är det) och kommer ha svårt att lita på andra människor. Dessutom kommer hon med största sannolikhet ha dåligt med minnen från barndomsåren och därmed kan hon få svårt att bearbeta sin barndom i senare skeden av livet. Det bästa vore att föräldrarna hjälpte henne till en trygg anknytning redan nu, men risken är stor att de inte kommer lyckas.
Situation 2 (jag-psykologi)
Även den här flickan utmärker sig så snart man börjar titta på leken som pågår. Hon är 2½-3 år, vilket syns tidligt på kroppskonstitution och agerande. Det som gör att hon utmärker sig är att hon tar väldigt mycket plats. Hon leker för sig själv och roffar åt sig alla leksakerna, ser till att ingen kommer i närheten av de saker som hon anser som "sina". Hon är väldigt tydlig i sättet att agera gentemot de andra barnen i och med att hon motverkar lek med andra. Inte på det sätt att hon undviker de andra barnen, snarare att de undivker henne då hon jagar bort dem med knuffar och slag från det som hon anser vara hennes lekstuga.
I lekstugan (när hon är själv) visar hon bra prov på att ha en grundläggande förmåga till mentala representationer, hon leker att ett av skåpen är ugn och bakar sockerkaka som hon sedan bjuder föräldrarna på. Hon har hela tiden koll på var föräldrarna sitter och går till dem med jämna mellanrum. Hon involverar föräldrarna i sin lek väldigt mycket.
I de få fall som något av de andra barnen ( det är ganska många barn vid lekstugan) tar sig in i lekstugan så jagar hon snabbt ut dem och när en pojke tar en sak därifrån så får hon genast ett utbrott eftersom hon skulle ha den (trots att hon inte visat det, eller ens bryr sig om saken när pojken lämnar den ifrån sig). Så snart pojken lämnat leksaken slutar hon skrika.
Karaktär på flickan:
- Jag-centrerad
- Låg impulskontroll
- Saknar förmåga till samspel med andra barn
- Hårt bunden till föräldrarna
- Har utvecklat förmåga för mentala representationer
- Självständig gentemot andra barn (men ej gentemot föräldrar)
Flickan visar tydligt att hon fortfarande befinner sig i den period som Eriksson benämnde som autonomi vs. Skam/tvivel. Hon har inte än lärt sig hantera relationer med andra, utan ser världen enbart genom sina egna ögon. Hon verkar inte ha utvecklat "theory of mind" än, eller så är hon för fokuserad på sina egna önskemål, för hon bryr sig inte om att andra barn blir ledsna när hon slåss och knuffar dem.
Ytterligare bevis för att hon ligger i Erikssons andra stadie är att hon hela tiden är den som vill sätta upp regler och bestämma över sakerna och de andra barnen (tyvärr verkar inte föräldrarna se eller bry sig om detta, då de inte korrigerar henne när hon agerar ut mot de andra barnen). Flickan ser ut att vara utan blöja, vilket visar på att hon kommit en bra bit i det här stadiet. Hon känner sig troligtvis stark i sin självbild, eftersom detta visar henne att hon kan kontrollera sin egen kropp. Det här kan ligga till grund för att hon klarar av att visa sin vilja och vågar driva på för att få igenom den. Hennes självuppfattning saknar dock den nödvändiga biten av tvivel på den egna förmågan, vilket gör att hon med bestämdhet även hävdar sig mot större barn. Detta skulle kunna få allvarligare konsekvenser, men detta är något jag inte sett några tecken på i den specifika situationen. Hon kommer troligtvis komma ur det här stadiet med en stark känsla av autonomi, men risken finns att hon kommer sakna det lilla tvivlet som kan vara avgörande för att fungera socialt. Om så är fallet kommer flickan troligtvis att få svårigheter i kommande relationer och risken finns att hon kommer bli väldigt ensam, då barn sällan vill umgås med andra barn som tar över helt och hållet.
Det märks även att hon är på väg in i nästa stadium, då hennes förmåga till mentala representationer börjar visas. Dessa stöds dock fortfarande av yttre tillbehör, men det syns väl att hon är på gång att utveckla den förmågan.
Om vi ska titta lite på de sekundära jag-funktionerna som Hartmann talar om, så visar hon väldigt svaga tecken på att klara dessa; hon har låg impulskontroll, styrs helt av sina känslor och saknar förmåga att hantera relationer till andra än föräldrarna. Detta borde dock lösa sig om föräldrarna kan stötta och guida henne de nästkommande månaderna.
Flickan verkar befinna sig i en kritisk period, där det är viktigt att föräldrarna leder och stöttar henne. Risken finns att de inte klarar av att göra det och utgången kan då bli väldigt jobbig för flickan, då hon kommer få mycket svårt med relationer till andra och bli endera mycket ensam och utsatt eller bli en alltför stark ledare och kan komma att leda mobbning och utstötning av andra barn som inte kan hävda sig lika bra. Även hennes svaga impulskontroll kan bli ett problem om inte föräldrarna kan visa och lära henne hur hon ska hantera det, hon riskerar då att bli utåtagerande som tonåring och vuxen, vilket inte är accepterat i vårt samhälle och i förlängningen även kan komma att skada hennes egna barn i framtiden.
VG-stress och kommande uppsatser
Mer utmanande är den tanken min nuvarande lärare planterade i mig häromdagen. Jag diskuterade preventionsinsatser med henne o råkade tala om att jag redan börjar bli sugen på att skriva uppsats, och hennes svar blev: "vad hindrar dig?"
Ja, vad hindrar mig? tid? men det är snart sommar och jag jobbar bara fem veckor. Kunskaper? de kan man trots allt läsa sig till.... så vad har jag för ursäkt? ingen alls egentligen.... förutom att jag redan är stressad över allt som ska göras förutom skolan, men.... Jag ska nog börja skissa lite iaf, undrar om det är svårt att få tag i försökspersoner.....hmmm.....
Har forskarna verkligen börjat på fel ställe?
Alltså, fortfarande, det här med självskadebeteende hos ungdomar, det har fastnat i min hjärna. Jag fick VG på uppgiften jag gjorde, men min tutor påpekade att jag saknade ett steg, nämligen varför vissa i riskgruppen börjar skada sig och varför andra inte gör det. Jag hade inget svar. Inte han heller, så det var nog inte menat att jag skulle ha ett. Men jag gillar inte gåtor som jag inte får svaret på. Så jag har funderat, och funderat, och diskuterat med andra psykologistuderande, och diskuterat med vänner och funderat lite till.
Nånstanns i mitt funderande började jag prata med en tjej som har skurit sig under en period. hon sa en eller egentligen rätt många, men en sak fastnade väldigt tydligt i mig. Hon berättade att skärandet bara var en förlängning av andra självdestruktiva beteenden, ett sätt att straffa sig själv för att hon inte var perfekt. Innan hon skar sig hade hon provat allt från "jag ska inte köpa den där snygga tröjan, för jag är inte värd det" till "jag har varit dum idag så jag ska inte äta nåt".
Min fundering är om man kanske inte borde räkna in mentala självskadebeteenden med, för om det börjar där så krävs en mindre utlösande faktor.... alltså... det låter virrigt men..... om en person börjar tycka illa om sig själv, anser sig vara tvingad till att "straffa" sig själv genom olika handlingar av försakelse eller dyl, som utsätter personen för psykiskt lidande, då är det kanske ingget stort steg till att personen skadar sig fysiskt? Istället för att en person som "bara" mår dåligt en dag börjar göra sig själv illa fysiskt?
Jag vet inte, just nu snurrar tankarna i mitt huvud, men ajg hittar inga självklara svar. Å andra sidan vet jag ju vad jag kommer ägna min sommar åt.... egen forskning ;)
Tentaångest - nej tack! (aka Hobbypsykologens funderingar del 2)
Det jag däremot kan känna är behovet att dra mig undan och fundera lite för mig själv. Termin 3 ska vi påbörja egenterapin, men jag borde f*n börja redan nu ;) Min hjärna är totalt överfull med funderingar och naturligtvis dyker de upp när jag ska sova. Det här är en allmänt dålig sak strax innan tentan, men.... ibland måste man nog tillåta sig själv ett mått av introspektion. När vi nu är på ämnet egenterapi, så läste jag att en av de frågor vi ska besvara där är varför vi vill bli psykologer. För mig är den frågan enkel; jag vill göra skillnad. Det tog några år innan jag kom fram till att det var just psykolog och inte jurist eller nåt liknande, men jag _vill_ göra en skillnad.
Jag har altid varit sån, kämpat för människors rättigheter, jobbat för att folk ska må bra o så, men det var innan ajg träffade min exman. Av nån anledning ansåg han att det var en svaghet att vilja hjälpa människor som har det svårt. Att vilja stötta de svaga var inte direkt högt på hans lista, så jag la det på hyllan. Efter skillsmässan hittade ajg tillbaka till mig själv igen. Jag gör skillnad, på många sätt, kanske med små medel än så länge, men det blir iaf nåt att känna att jag gör bra.
Fast jag har tvivlat på om jag verkligen skulle palla. I somras drabbades jag av en helskum trötthet, varför jag fick gå till en läkare (nej det är inte normalt att somna hela tiden). Läkaren var gammal och insnöad och var övertygad om att jag var deprimerad och att det var därför jag var trött. Vet inte hur många gånger jag förklarade att "nej, jag ÄR inte deppig, jag är bara trött...konstant". Hon lyssnade inte men tvingades ta en mängd prover, som visade.... ingenting. Ja, en smärre höjning av vita blodkroppar, men inget annat. En månad och en penicillinkur senare gick jag tillbaka och fick prata med en annan läkare. Han sa rätt ut att "det syns att du inte är deprimerad". Däremot ansåg han att mina antidepresiva som jag ätit de senaste tre åren kunde ge trötthet som biverkning, varpå han föreslog en minskning av dosen. Jag blev inte piggare, men inte sämre heller. För två månader sen slutade jag helt, och jag är fortfarande stabil i humöret :D Tyvärr är jag fortfarande kroniskt trött, men jag ahr lärt mig leva med det, jag orkar inte tjata till mig en utredning, även om det vore skönt att få en förklaring. Men, läkaren ajg träffade första vändan var övertygad om att jag inte var lämplig som psykolog, iom att jag har haft problem själv. Å andra sidan ansåg hon mig deprimerad, trots att jag mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv. Sånna saker gör dock att man tvivlar på om man valt rätt. Men jo, när jag ransakar mig själv så blir svaret att det finns få som gör bättre psykologer än jag kommer göra. Jag ska göra skillnad och jag ska göra det rejält. Det är bara 4,5 år kvar på utbildningen o sen..... ;D
Nåja, ikväll blir det ingen mer tentastress, jag ska glo på film, dricka cola o äta bullar.... å bara njuta av att labbveckan är över och det är bara en vecka kvar på den här terminen.
Hoppas ni har en lika bra dag som jag!!!
Stureplansprofilerna
Söndagen den 25 mars 2007 får larmcentralen ett larm om en skedd våldtäkt. Det som skett är att en ung kvinna följt med två, för henne kända, män från krogen efter en natts festande. Kvinnan var gravt onykter samt påverkad av drogen efedrin, männen bara lätt alkoholpåverkade. När alla tre anlänt till en av männens lägenhet börjar de ha sex, men redan efter 20-30 sekunder anger kvinnan att hon sagt nej och inte velat fortsätta. Männen har dock fortsatt ha sex med henne och har dessutom slagit och förnedrat henne, de kallar det "dominanssex". När kvinnan på morgonen tar sig från lägenheten är hon chockad och upprörd, men lyckas ändå larma polis samt ringa en vän. Kvinnan undersöks snarast på sjukhus där man finner märken på hennes kropp och bristningar i slemhinnor som tyder på mycket våldsamt sex. På vägen från sjukhuset är det nära att kvinnan faller ihop.
När fallet hamnar hos tingsrätten frias de båda männen, mycket på grund av att uppsåt saknas och att de inte förstått att hon inte ville mer, samt att hennes berättelse räknas som överdriven då hon var under alkoholpåverkan.
Männen döms senare för grov våldtäckt i svea hovrätt, i enlighet med den våldtäktslag som säger att ett offer skall räknas som att det befinner sig i hjälplöst tillstånd om denne är berusad. Männen döms till fängelse enligt gällande lag.
Vi har utifrån läroböcker och internet jobbat oss fram till en analys av de tre inblandade parterna och presenterar nedan vad vi kommit fram till och vad vi anser vara det korrekta med stöd av kurslitteraturen.
Målsägande - Mika Velander
För att kunna titta på minnesaspekten av målsägandens vittnesmål, måste det först tas i beräkningen att hon hade en hög halt av alkohol i kroppen även då flera timmar gått efter våldtäkten. Alkoholnivån i blod- och urinprov låg på 1,0 respektive 1,9 promille, vilket får anses som en betydande mängd. Hon beskriver dessutom att hon vid tillfället för brottet var "väldigt full".
Det hittades dessutom spår av efedrin, ett amfetaminliknande medel som används för viktminskning och som uppiggande, samt som läkemedel i exempelvis hostmediciner. Efedrin kan dessutom ge upphov till psykiska besvär, såsom oro och ångest, vilket skulle kunna ha påverkat Mikas upplevelse till att ha blivit mer ångestfylld än den skulle varit utan drogen i kroppen. Huruvida detta påverkat hennes minne av situationen är oklart, men det kan vara bra att ha i åtanke att hennes kognitiva funktioner eventuellt kan ha varit störda då brottet inträffade.
Målsäganden gör en klar redogörelse för vad som hänt och verkar ha någorlunda bra uppfattning om vad som skett, och ger en detaljerad beskrivning av vad som hände under brottet, men mindre detaljerat angående omständigheterna innan. Detta skulle kunna tyda på att hon verkligen upplevde sig som kränkt och att det var en stressfull situation, då man ofta har bra minne av de kritiska detaljerna efter en traumatisk händelse.
Hennes trovärdighet i historien backas upp av att hon efter händelsen, då hon samtalade med vänner och larmcentralen, var konsekvent i sin berättelse och hon visade fysiska tecken på hög stress och ångest (Skakningar, gråt, svårt att stå på benen), samt hade fysiska tecken på ett våldsamt samlag.
Även om Mika insåg att de skulle ha sex så bör hon ha rätt att säga ifrån under akten och männen skall respektera detta. Det kan tänkas att hon var försiktig i sina uttryck men upplevde sig själv som tydlig, och att männen därmed inte skulle uppmärksammat hennes ovilja.
Det finns mycket som tyder på att målsägandens version är tillförlitlig, dock finns många aspekter att ta hänsyn till såsom användandet av alkohol och förekomsten av efedrin i hennes blod. Det som talar för hennes version är att hon varit konsekvent i sin berättelse och att hon påvisat fysiska tecken på våld och ångest/stress.
Gärningsman 1 - Andreas Johnsson
Andreas berättar en redogörelse över händelsen som delvis stämmer överrens med Mikas men den är mildare, allt som klassas som våld är borttaget. När man läser dessa domar märker man tydligt att Andreas inte försöker simulera en minnesförlust utan att han berättar om händelsen så som han uppfattar den eller medvetet förmildrar händelsen för att rättfärdiga den. Som Christianson nämner vill han behålla sin självvärdering. Det är svårt att avgöra vilket han gör. Antingen ljuger han ihop en förmildrad form av händelsen för att själv må bättre och klara sig undan våldtäckts anklagelserna. I princip alla våldsbrottslingar har ett intresse av att inte sanningen ska komma fram för att få en mildare dom vilket ofta leder till att de talar osanning. Även alkohol var inblandat och detta kan ha påverkat minnet och omdömet vad som var fel i händelsen. Det kan även bero på att Andreas syn på sex och våldtäckt är "annorlunda". Han kan ha en tanke om att våldtäckt endast är när man överfaller någon och tanken på att Mika var med på att ha sex från början och att de kände varandra så kanske han inte tog hennes nej på allvar och inte anser sig själv ha gjort något fel. Eftersom vi inte vet något om Andreas uppväxt kan vi inte säga om hans syn på sex och våld har något psykiskt eller traumatiskt ursprung hos honom.
I första rättegången medger Andreas att han använt en fjärrkontroll som sexleksak när han hade sex med Mika men förnekar att han fört in den i Mikas slida och analöppning. Medan han i överklagandet erkänner att detta har hänt. Eftersom han erkänner saker han tidigare nekat är det mycket rimligt att Andreas mycket väl minns vad som hände men han förmildrade berättelsen för att rättfärdiga sina handlingar både för sig själv och domstolen.
Gärningsman 2 - John Kjellström
John kan ha drabbats av minnesförlust/minnesförvrängningar orsakade av alkohol vilket kan ha orsakat att de delar av hans hjärnan som i vanliga fall kontrollerar känslolivet samt beteende förlorar dess kontrollerande funktion vilket leder till att de mer äldre och primitivare delarna av hjärnan blir tydligare, speciellt de som styr känslor. Detta kan, förutom felaktig intolkning eller framplockning av minnet, ha påverkat hans minnesbild.
Det kan även vara så att John minns allt från händelsen och väljer att ommodellera den till hans fördel, då han av olika anledningar inte kan acceptera vad han gjort (falska minnen). Förnekandet, som John kan använda sig av, har en mkt viktig psykologisk funktion då det hjälper honom att skydda samt behålla sina självvärderingar, och för att undvika kognitiva dissonanser kan resonemang så som "jag är ingen våldtäktsman och jag skulle aldrig bete mig på ett sådant sätt" användas. Vidare anledningar till förnekande kan vara undvikandet av skam, negativa sociala bedömningar samt rädsla för samhällets bestraffning och han kan via rationaliseringar rättfärdiga sitt beteende "inga stoppord användes och jag hade accepterat om hon sagt ifrån".
Vad gäller Johns redogörelse kan man inte utesluta påverkningar mellan brottstillfälle och förhör. När han på olika sätt går igenom händelsen introduceras ny information i form av exempelvis massmedias och vännens beskrivningar som kan påverka minnet och leda till att John omedvetet/medvetet kompletterar samt förändrar den ursprungliga minnesbilden. När han talar med Andreas kan händelsen rekonstrueras på ett sådant sätt att den inte längre är sanningsenlig. Detta kan ske genom att Andreas lägger fram sin version av händelsen samt argumenterande bevis för att natten inte gick till på ett mer våldsamt sätt än vanligt eller genom tvång och att alla var med på vad som hände. Efter att ha hört detta många gånger kan John inte längre avgöra om informationen härstammar från händelsen i sig eller om den introducerats senare, speciellt inte om Andreas påstår att John själv nämnt något mycket liknande tidigare (misinformation effect). Och tillslut kan John komma att komplettera detta till sin minnesbild och på så sätt förändra den. Men detta kan göras medvetet för att skydda sig själv samt självet men även för att skydda sin vän.
Övriga vittnen
Hanna Bodéns minnesbild kan ifrågasättas då hon verkar ha missat att registrera viktig information gällande målsägandens berusningstillstånd. Anledningen till detta kan vara att hon var så fokuserad på att hjälpa Mika som nyss blivit våldtagen att hon därmed missade annan viktig fakta, och detta kan bero på tunnelseende som kan förklaras med "ficklampe"-metaforen.
Alexander Lewcrentz däremot väcktes tidigt på morgonen och hans minne kan därför ha påverkats av den tidiga timmen samtidigt som det Mika berättade även kan ha lett till en chockad sinnesstämning och dessa båda faktorer kan ha bidragit till att han endast minns det primära i händelsen och kanske därför glömt annan viktig information i samtalet.
Sammanfattning
Målet mot Stureplansprofilerna väckte stor uppmärksamhet i media, mycket på grund av det första frikännandet, men även på grund av att personerna var kända i innekretsar i Stockholm samt att Mika gjorde exakt så som alla kvinnor råds att göra vid en våldtäkt.
Det finns många minnesaspekter att ta hänsyn till i fall som detta, men det verkar ganska klart att kvinnan har goda minnen, trots sin berusning och det finns anledning att tro att männen påverkat varandra genom att de samtalade om händelsen innan polisen hann gripa dem.
Vi får hoppas att rätten tagit, och tar i efterföljande fall, hänsyn till hur minnet fungerade och att de lär sig att avgöra vem som är trovärdig och inte.
Referenser
Aschcraft, M.H. (2006), Cognition, Pearson Education inc., New Jersey
Christianson, S-Å (2002), Traumatiska minnen, Bokförlaget Natur & Kultur, Falun
Dopingjouren, http://www.dopingjouren.nu/page.asp?page=preparat#83
Stockholms tingsrätt, Dom i mål B 7409-07, 2007-05-04.
Svea Hovrätt, Överklagande dom i mål B 3806-07, 2007-10-16.
Svensk lag, Brottsbalken, http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=1962:700
B. Lindéh
D. Axén
J. Johansson
Funderingar inför labbveckan
Men det var det där med själva experimentet då..... vad ska man hitta på? Örebro universitet har en väldigt strikt policy vad gäller alkohol, men frågan är om de kan se genom fingrarna när det gäller forskning. Min tanke är nämligen så här:
Det finns i det närmsta ingen forskning på hur alkohol påverkar det episodiska minnet under en "vanlig" fylla. Nu snackar vi alltså inte om alkoholister, utan om vanliga människor som nån gång går ut på krogen och super skallen i bitar. Mina funderingar började när jag läste igenom stureplansprofilernas domar och insåg att samtliga inblandade varit relativt gravt påverkade. Min fundering var då hur inkodning, lagring och framplockning påverkas av det faktum att de vid inkodning/lagring varit påverkade. Jag har letat efter information, men hittar ingenting (utöver att det är känt att vissa människor får sk. blackouter, men då minns de ju iaf inget efter händelsen). Jag vill alltså veta hur korrekt ett minne kan sägas vara när personen varit påverkad under själva episoden.
För att ta reda på detta kan man låta ett antal testpersoner först, helt nyktra, få se en filmsnutt och sedan låter man lika många testpersoner se den filmsnutten under olika grader av alkoholpåverkan. Testdeltagarna får sedan, dagen efter, fylla i ett formulär om hur mycket de minns. Detta borde väl funka? Eller????
