Att sätta sig in i klientens perspektiv
Nu är termin tre i full gång, vilket innebär att vi har påbörjat egenterapin. Jag visste att det skulle påverka, men kanske inte så mycket. Å andra sidan kanske det är andra saker som inverkar med. De första två gångerna var enkla, mest "lära-känna-snack" liksom. Det flöt på och min terapeut är verkigen jättetrevlig och verkar fatta vad jag säger. Förra veckan var jag där på min tredje pratstund... det flöt det med, men vi kom in på känsligare saker. Jag kan inte säga annat än att jag hade en klump i bröstet hela dan efteråt.... det blev så mycket att tänka på. Nu har det snart gått en vecka och jag upptäcker at jag inte alls reagerar som jag brukar göra. Jag är konstant upprörd, trött och klumpen i bröstet hänger kvar. Jag skulle kunna skylla på pms, men det vore nog inte rätt mot mig själv. Han kom åt en öm nerv helt enkelt och det är fan inte roligt.
Som sagt, annat som skulle kunna påverka mitt humör kan ju vara att jag fick besked om den neuropsykiatriska utredningen; efter två grundliga intervjuer har de satt mig på väntelistan på den riktiga utredningen.... det tar 1-1½ år innan den ska göras. Jag hade hoppats på att det skulle gå snabbare, för ju längre på utbildningen jag kommer desto svårare blir det att hänga med.
Det sista som kan ha påverkat var sociologitentan... jag var 1,5poäng från VG. Och tentan är helt utan kommentarer och när vi frågar efter rättningsmall och genomgång så finns det ingen möjlighet till detta... hon har rättat på känn. Jag får alltså inte VG för att hon inte kände för det. Lika logiskt som resten av sociologi å så jäkla skönt att det är över.
Kontentan av förra veckan är att jag mer än väl förstår hur det känns att vara klient.... och om jag inte var motiverad att jobba för en effektivisering när jag kommer ut i arbetslivet tidigare, så är jag det nu. Det är inte rimligt att behöva vänta över ett år på en utredning som kan påverka ens framtida möjligheter till jobb och ett vettigt liv.
Som sagt, annat som skulle kunna påverka mitt humör kan ju vara att jag fick besked om den neuropsykiatriska utredningen; efter två grundliga intervjuer har de satt mig på väntelistan på den riktiga utredningen.... det tar 1-1½ år innan den ska göras. Jag hade hoppats på att det skulle gå snabbare, för ju längre på utbildningen jag kommer desto svårare blir det att hänga med.
Det sista som kan ha påverkat var sociologitentan... jag var 1,5poäng från VG. Och tentan är helt utan kommentarer och när vi frågar efter rättningsmall och genomgång så finns det ingen möjlighet till detta... hon har rättat på känn. Jag får alltså inte VG för att hon inte kände för det. Lika logiskt som resten av sociologi å så jäkla skönt att det är över.
Kontentan av förra veckan är att jag mer än väl förstår hur det känns att vara klient.... och om jag inte var motiverad att jobba för en effektivisering när jag kommer ut i arbetslivet tidigare, så är jag det nu. Det är inte rimligt att behöva vänta över ett år på en utredning som kan påverka ens framtida möjligheter till jobb och ett vettigt liv.
Kommentarer
Trackback
