medmänniska/motmänniska? (aka Hobbypsykologens funderingar del 3)
Vissa saker gör dock att jag helt åsidosätter mina egna funderingar och börjar tänka på annat. Jag ver på konsum nyss... i gången vid chips o godis står en till synes vanlig familj; mamma, pappa och en tös på kanske 2 år. Det som gjorde att jag spetsade öronen lite extra var att pappan ryter till "men låt bli chipsen!". Min första känsla var att: så där säger man inte till ett barn. Varpå jag ganska snart inser att ungen står en bra bit ifrån och tittar på några chokladbitar. Han skäller alltså på sin fru/flickvän på samma sätt som en trött och frustrerad förälder kan göra när ungen är helt hopplös och har varit så ett bra tag. Jag tappade hakan totalt. Men det slutar inte där, utan han fortsätter... han är konstant på henne och verkligen behandlar henne som ett bråkigt barn, trots att hon bara står och tittar på chips och funderar högt över vad de ska äta. "Nej, JAG vill ha köttfärssås"..... Kvinnan tar fram sin mobiltelefon och (troligtvis) skickar ett sms... "men jag sa ju att du skulle låta bli chipsen!!" Hon försvarar sig inte ens. Några minuter klagar han högljudt över att hon verkar nere och drar benen efter sig.... Jag menar.... fatta vad ungen ska tänka och känna! Å vad hon måste känna sig förödmjukad! Vad gör man i ett sånt här läge som medmänniska? Kan man gå fram och säga nåt? eller ska man bara, som jag gjorde, låta dem hållas? Är jag egentligen inte en motmänniska då? eftersom jag faktiskt inte hjälper henne och dottern? Vad gör man när en okänd medmänniska behandlas så dåligt????
Jag sitter just nu och tittar på drPhil. I dagens program finns det med två kvinnor som är beroende av någon form av drog (missade de första minuterna så jag vet inte vilken). I ett ögonblick när ena kvinnan förklarar att hon fortfarande är rädd för sin mor men itne vet varför, så såg jag ett barn...... jag såg hur hon måste sett ut som barn när hennes mor skällde på henne.... det gör ont at se sånt :(
Nåja, jag skrev näst sista tentan för terminen och det var inga större problem (hoppas jag).... två och en halv vecka kvar.... sen är det tillåtet att ta ledigt, iaf några dagar ;)
Ja, det där är lurigt. Kan också fundera på hur jag vill agera mot folk som beteer sig konstigt/dumt men som man inte har någon som helst koppling till. Det var någon sociologistudent som en gång sa till mig att vi svenskar kulturellt har väldigt svårt för att stöta oss med varandra. Vi visar sällan öppen aggresivitet och verkligen påverkar varandra - för att hindra folk från att göra dumheter. Det har vi polisen till. Bakgrunden skulle vara att vi under förr under vintern var så beroende av varandra att det var farligt att ha groll när man skulle behöva låna mat för att överleva. Är vi osäkra på hur vi ska agera eller är det kanske så att vi har lärt oss att inte påverka varandra så mycket? Och övar man inte på när gränsen är nådd så är det ju inte enkelt att veta.
Krya på dig!
Visst känner man sig som en motmänniska! Det är situationer som den du beskriver som är de som finns kvar längst i mitt medvetande. Jag kan älta hur jag borde gjort och vad jag kunnat säga, hur länge som helst (trots att jag vet precis vad jag skulle säga till en klient som ältade så...). För min egen del har jag kommit fram till att jag ska ha en strategi för dylika situationer i framtiden, vet dock inte hur den ser ut än.
Det är en knepig situation. A ena sidan har jag medlidande för kvinnan, men jag tänker att det är en privat sak och jag vet inte hur jag skulle reagera om jag var den som lev tilltalad. Däremot om nagon slar till t.e.x ett barn skulle jag säga till med en gang.
