Härligt slut på terminen...NOT!
Sista seminariet idag... alla hade förberett sig jättebra och var jätteduktiga, verkligen jätteduktiga! MEN, i slutet av seminariet kommer två av våra lärare för att prata med klassen. De såg jätteallvarliga ut och började prata med oss om "relation agression" och ena tjejen var så upprörd att hon faktiskt pratade engelska istället för svenska. Tydligen har "vissa" i klassen klagat över att "vissa" i klassen gör att de mår dåligt. De påpekar för oss att "ni som gjort det här vet om det" och "ni kanske borde fundera över om ni verkligen vill bli psykologer". Vi får inte veta VAD som hänt, inte heller om de tagit upp det med berörda parter utan de hänvisar bara till att de som är inblandade vet om det. Sen går de bara, inget hej då eller lycka till på tentan.... de bara gick. Vi var rätt många som satt en bra stund o funderade på om vi hade sagt något som misstolkats eller om det verkligen förekommer mobbing i vår klass. i VÅR klass.... vi som har den bästa sammanhållningen en klass kan ha. De lämnade oss helt oförstående.
Skitbra gjort, INTE! Tala iaf om VAD som hänt eller tala bara med de inblandade, varför dra upp nåt sånt inför hela klassen o sen lämna oss helt frågande till vad som hänt???? Det här är fan småskolefasoner, typ "vi vet vem som kastade snöboll på fönstret och kommer hålla ögonen på dig/er". Vi är för f*n vuxna människor som kan hantera konflikter....hoppas jag. Detta kommer dessutom EN vecka innan sista tentan, mitt uppe i tentapluggandet.... hur många kommer kunna fokusera ordentligt nu????
Så här får det inte gå till, endera är man tydlig med vad som hänt, eller så tar man inte upp det i helklass. Ska man ta upp det får man vara beredd på att svara på frågor, många är osäkra som det är just nu. Förutom den vanliga tentastressen *suck*
Skitbra gjort, INTE! Tala iaf om VAD som hänt eller tala bara med de inblandade, varför dra upp nåt sånt inför hela klassen o sen lämna oss helt frågande till vad som hänt???? Det här är fan småskolefasoner, typ "vi vet vem som kastade snöboll på fönstret och kommer hålla ögonen på dig/er". Vi är för f*n vuxna människor som kan hantera konflikter....hoppas jag. Detta kommer dessutom EN vecka innan sista tentan, mitt uppe i tentapluggandet.... hur många kommer kunna fokusera ordentligt nu????
Så här får det inte gå till, endera är man tydlig med vad som hänt, eller så tar man inte upp det i helklass. Ska man ta upp det får man vara beredd på att svara på frågor, många är osäkra som det är just nu. Förutom den vanliga tentastressen *suck*
medmänniska/motmänniska? (aka Hobbypsykologens funderingar del 3)
Ok, så jag personligen är rätt förvirrad och upptagen med mitt känsloliv just nu. Ingen fara, inget ajg inte kan hantera men vissa reflektioner angående hur jag känner, beter mig och uppfattar omvärlden har gjprt att jag vänt mig till allmänpsyk igen.... om det ger nåt får framtiden utvisa och då kommer jag berätta vad det gäller... ni som känner mig väl och bryr er vet nog redan.
Vissa saker gör dock att jag helt åsidosätter mina egna funderingar och börjar tänka på annat. Jag ver på konsum nyss... i gången vid chips o godis står en till synes vanlig familj; mamma, pappa och en tös på kanske 2 år. Det som gjorde att jag spetsade öronen lite extra var att pappan ryter till "men låt bli chipsen!". Min första känsla var att: så där säger man inte till ett barn. Varpå jag ganska snart inser att ungen står en bra bit ifrån och tittar på några chokladbitar. Han skäller alltså på sin fru/flickvän på samma sätt som en trött och frustrerad förälder kan göra när ungen är helt hopplös och har varit så ett bra tag. Jag tappade hakan totalt. Men det slutar inte där, utan han fortsätter... han är konstant på henne och verkligen behandlar henne som ett bråkigt barn, trots att hon bara står och tittar på chips och funderar högt över vad de ska äta. "Nej, JAG vill ha köttfärssås"..... Kvinnan tar fram sin mobiltelefon och (troligtvis) skickar ett sms... "men jag sa ju att du skulle låta bli chipsen!!" Hon försvarar sig inte ens. Några minuter klagar han högljudt över att hon verkar nere och drar benen efter sig.... Jag menar.... fatta vad ungen ska tänka och känna! Å vad hon måste känna sig förödmjukad! Vad gör man i ett sånt här läge som medmänniska? Kan man gå fram och säga nåt? eller ska man bara, som jag gjorde, låta dem hållas? Är jag egentligen inte en motmänniska då? eftersom jag faktiskt inte hjälper henne och dottern? Vad gör man när en okänd medmänniska behandlas så dåligt????
Jag sitter just nu och tittar på drPhil. I dagens program finns det med två kvinnor som är beroende av någon form av drog (missade de första minuterna så jag vet inte vilken). I ett ögonblick när ena kvinnan förklarar att hon fortfarande är rädd för sin mor men itne vet varför, så såg jag ett barn...... jag såg hur hon måste sett ut som barn när hennes mor skällde på henne.... det gör ont at se sånt :(
Nåja, jag skrev näst sista tentan för terminen och det var inga större problem (hoppas jag).... två och en halv vecka kvar.... sen är det tillåtet att ta ledigt, iaf några dagar ;)
Vissa saker gör dock att jag helt åsidosätter mina egna funderingar och börjar tänka på annat. Jag ver på konsum nyss... i gången vid chips o godis står en till synes vanlig familj; mamma, pappa och en tös på kanske 2 år. Det som gjorde att jag spetsade öronen lite extra var att pappan ryter till "men låt bli chipsen!". Min första känsla var att: så där säger man inte till ett barn. Varpå jag ganska snart inser att ungen står en bra bit ifrån och tittar på några chokladbitar. Han skäller alltså på sin fru/flickvän på samma sätt som en trött och frustrerad förälder kan göra när ungen är helt hopplös och har varit så ett bra tag. Jag tappade hakan totalt. Men det slutar inte där, utan han fortsätter... han är konstant på henne och verkligen behandlar henne som ett bråkigt barn, trots att hon bara står och tittar på chips och funderar högt över vad de ska äta. "Nej, JAG vill ha köttfärssås"..... Kvinnan tar fram sin mobiltelefon och (troligtvis) skickar ett sms... "men jag sa ju att du skulle låta bli chipsen!!" Hon försvarar sig inte ens. Några minuter klagar han högljudt över att hon verkar nere och drar benen efter sig.... Jag menar.... fatta vad ungen ska tänka och känna! Å vad hon måste känna sig förödmjukad! Vad gör man i ett sånt här läge som medmänniska? Kan man gå fram och säga nåt? eller ska man bara, som jag gjorde, låta dem hållas? Är jag egentligen inte en motmänniska då? eftersom jag faktiskt inte hjälper henne och dottern? Vad gör man när en okänd medmänniska behandlas så dåligt????
Jag sitter just nu och tittar på drPhil. I dagens program finns det med två kvinnor som är beroende av någon form av drog (missade de första minuterna så jag vet inte vilken). I ett ögonblick när ena kvinnan förklarar att hon fortfarande är rädd för sin mor men itne vet varför, så såg jag ett barn...... jag såg hur hon måste sett ut som barn när hennes mor skällde på henne.... det gör ont at se sånt :(
Nåja, jag skrev näst sista tentan för terminen och det var inga större problem (hoppas jag).... två och en halv vecka kvar.... sen är det tillåtet att ta ledigt, iaf några dagar ;)
