Beatrices Psykologiblogg

Folk irrar omkring som yra höns, kan inte sova, får halvt om halvt magsår över en så ynka sak som en tenta. Jag menar, om man inte klarar den.... so what? Det är ju det omtentor är till för, eller? Att säga att jag har tentaångest är en stor överdrift, visst jag har lite mycket i huvudet och mycket att göra... men ångest? Nej, inte alls. Jag gillar inte alls salstentor, men jag ser ingen anledning till ångest.
Det jag däremot kan känna är behovet att dra mig undan och fundera lite för mig själv. Termin 3 ska vi påbörja egenterapin, men jag borde f*n börja redan nu ;) Min hjärna är totalt överfull med funderingar och naturligtvis dyker de upp när jag ska sova. Det här är en allmänt dålig sak strax innan tentan, men.... ibland måste man nog tillåta sig själv ett mått av introspektion. När vi nu är på ämnet egenterapi, så läste jag att en av de frågor vi ska besvara där är varför vi vill bli psykologer. För mig är den frågan enkel; jag vill göra skillnad. Det tog några år innan jag kom fram till att det var just psykolog och inte jurist eller nåt liknande, men jag _vill_ göra en skillnad.
Jag har altid varit sån, kämpat för människors rättigheter, jobbat för att folk ska må bra o så, men det var innan ajg träffade min exman. Av nån anledning ansåg han att det var en svaghet att vilja hjälpa människor som har det svårt. Att vilja stötta de svaga var inte direkt högt på hans lista, så jag la det på hyllan. Efter skillsmässan hittade ajg tillbaka till mig själv igen. Jag gör skillnad, på många sätt, kanske med små medel än så länge, men det blir iaf nåt att känna att jag gör bra.
Fast jag har tvivlat på om jag verkligen skulle palla. I somras drabbades jag av en helskum trötthet, varför jag fick gå till en läkare (nej det är inte normalt att somna hela tiden). Läkaren var gammal och insnöad och var övertygad om att jag var deprimerad och att det var därför jag var trött. Vet inte hur många gånger jag förklarade att "nej, jag ÄR inte deppig, jag är bara trött...konstant". Hon lyssnade inte men tvingades ta en mängd prover, som visade.... ingenting. Ja, en smärre höjning av vita blodkroppar, men inget annat. En månad och en penicillinkur senare gick jag tillbaka och fick prata med en annan läkare. Han sa rätt ut att "det syns att du inte är deprimerad". Däremot ansåg han att mina antidepresiva som jag ätit de senaste tre åren kunde ge trötthet som biverkning, varpå han föreslog en minskning av dosen. Jag blev inte piggare, men inte sämre heller. För två månader sen slutade jag helt, och jag är fortfarande stabil i humöret :D Tyvärr är jag fortfarande kroniskt trött, men jag ahr lärt mig leva med det, jag orkar inte tjata till mig en utredning, även om det vore skönt att få en förklaring. Men, läkaren ajg träffade första vändan var övertygad om att jag inte var lämplig som psykolog, iom att jag har haft problem själv. Å andra sidan ansåg hon mig deprimerad, trots att jag mår bättre nu än jag gjort i hela mitt liv. Sånna saker gör dock att man tvivlar på om man valt rätt. Men jo, när jag ransakar mig själv så blir svaret att det finns få som gör bättre psykologer än jag kommer göra. Jag ska göra skillnad och jag ska göra det rejält. Det är bara 4,5 år kvar på utbildningen o sen..... ;D

Nåja, ikväll blir det ingen mer tentastress, jag ska glo på film, dricka cola o äta bullar.... å bara njuta av att labbveckan är över och det är bara en vecka kvar på den här terminen.
Hoppas ni har en lika bra dag som jag!!!