Beatrices Psykologiblogg

Hur agerar man när en bekant ringer mitt i natten, gråtandes och säger att hon är värdelös och inte vågar åka hem?
I en enkel värld säger man "sov hos mig inatt då, så redar vi ut det imorgon" eller?
Tyvärr är inte min värld så enkel.
Det hela började i våras när jag började en ny kurs på komvux, vi hamnade i samma arbetsgrupp och började prata. Det visade sig att hon inte hade några vänner alls utan hällde ur sig hela sin livshistoria över mig. Helt ok, och den var förvånandsvärt lik min egen. Vi började umgås ganska intensivt och rätt snart berättade hon att henes man var kontrollerande och misshandlade henne psykiskt. Hon berättade att hon har haft anorexia men tillfrisknat från den, även om hon får återfall ibland. Hon mådde jättedåligt och ville lämna sin man, jag hjälpte henne med praktiska saker för att hon inte skulle stanna enbart för att hon trodde att hon var tvungen. Vi gjorde upp en ekonomisk plan, kontrollerade lagar och paragrafer för vad som gällde ang. vårdnad osv osv. Det jag inte gjorde var att råda henne till att lämna sin man, det var något jag ansåg var hennes sak att grubbla över,
Efter ett tag började hon umgås med en manlig bekant till mig, han är en sån där kille som alla vi tjejer drömmer om att hitta. Och han föll pladask för henne, vilket hon utnyttjade till sin fördel. Hon lindade honom runt alla sina små fingrar och hade honom i ledband.
Sen en dag talar hon om för mig att hon har blivit våldtagen. Sakta men säkert bygger hon upp en historia runt det hela och fler o fler detaljer kommer fram. Dessutom säger hon sig vara med barn och att det är tvillingar. Naturligtvis vet hon inte vem som är pappan utan säger bara att hon tror att det är min kompis som är det. Naturligtvis fick hon missfall några veckor senare. Under det hela vidhåller hon att hon älskar sin man, min kompis och.....mig. Ja för hon kom på att hon troligtvis var bisexuell och var kär i mig med.
Nånstanns börjar vi som är runt omkring ana oråd när vi ser att hennes historier inte går ihop. Så småningom kommer det fram att allt hon sagt, i princip, varit lögner.
Behöver jag säga att jag inte direkt känner mig nära henne idag?
O nu ringer hon och orden är samma som i våras "jag mår så dåligt", "jag är värdelös", han är så elak". Så vad ska man göra? Jag vet att hon inte har andra att vända sig till än mig, men jag orkar faktiskt inte grubbla över allt hon säger. Vad är lögn, vad är inte?
Hur gör man i en sån här situation? Jag kan inte gärna ignorera henne, för hon är verkligen sjuk och behöver hjälp. Frågan är bara hur jag på bästa sätt hjälper henne? Och hur jag bäst hjälper hennes barn???

Tänk vad enkelt det hade varit om hon aldrig hade ljugit......