Har forskarna verkligen börjat på fel ställe?
Eller är det min hjärna som är väck?
Alltså, fortfarande, det här med självskadebeteende hos ungdomar, det har fastnat i min hjärna. Jag fick VG på uppgiften jag gjorde, men min tutor påpekade att jag saknade ett steg, nämligen varför vissa i riskgruppen börjar skada sig och varför andra inte gör det. Jag hade inget svar. Inte han heller, så det var nog inte menat att jag skulle ha ett. Men jag gillar inte gåtor som jag inte får svaret på. Så jag har funderat, och funderat, och diskuterat med andra psykologistuderande, och diskuterat med vänner och funderat lite till.
Nånstanns i mitt funderande började jag prata med en tjej som har skurit sig under en period. hon sa en eller egentligen rätt många, men en sak fastnade väldigt tydligt i mig. Hon berättade att skärandet bara var en förlängning av andra självdestruktiva beteenden, ett sätt att straffa sig själv för att hon inte var perfekt. Innan hon skar sig hade hon provat allt från "jag ska inte köpa den där snygga tröjan, för jag är inte värd det" till "jag har varit dum idag så jag ska inte äta nåt".
Min fundering är om man kanske inte borde räkna in mentala självskadebeteenden med, för om det börjar där så krävs en mindre utlösande faktor.... alltså... det låter virrigt men..... om en person börjar tycka illa om sig själv, anser sig vara tvingad till att "straffa" sig själv genom olika handlingar av försakelse eller dyl, som utsätter personen för psykiskt lidande, då är det kanske ingget stort steg till att personen skadar sig fysiskt? Istället för att en person som "bara" mår dåligt en dag börjar göra sig själv illa fysiskt?
Jag vet inte, just nu snurrar tankarna i mitt huvud, men ajg hittar inga självklara svar. Å andra sidan vet jag ju vad jag kommer ägna min sommar åt.... egen forskning ;)
Alltså, fortfarande, det här med självskadebeteende hos ungdomar, det har fastnat i min hjärna. Jag fick VG på uppgiften jag gjorde, men min tutor påpekade att jag saknade ett steg, nämligen varför vissa i riskgruppen börjar skada sig och varför andra inte gör det. Jag hade inget svar. Inte han heller, så det var nog inte menat att jag skulle ha ett. Men jag gillar inte gåtor som jag inte får svaret på. Så jag har funderat, och funderat, och diskuterat med andra psykologistuderande, och diskuterat med vänner och funderat lite till.
Nånstanns i mitt funderande började jag prata med en tjej som har skurit sig under en period. hon sa en eller egentligen rätt många, men en sak fastnade väldigt tydligt i mig. Hon berättade att skärandet bara var en förlängning av andra självdestruktiva beteenden, ett sätt att straffa sig själv för att hon inte var perfekt. Innan hon skar sig hade hon provat allt från "jag ska inte köpa den där snygga tröjan, för jag är inte värd det" till "jag har varit dum idag så jag ska inte äta nåt".
Min fundering är om man kanske inte borde räkna in mentala självskadebeteenden med, för om det börjar där så krävs en mindre utlösande faktor.... alltså... det låter virrigt men..... om en person börjar tycka illa om sig själv, anser sig vara tvingad till att "straffa" sig själv genom olika handlingar av försakelse eller dyl, som utsätter personen för psykiskt lidande, då är det kanske ingget stort steg till att personen skadar sig fysiskt? Istället för att en person som "bara" mår dåligt en dag börjar göra sig själv illa fysiskt?
Jag vet inte, just nu snurrar tankarna i mitt huvud, men ajg hittar inga självklara svar. Å andra sidan vet jag ju vad jag kommer ägna min sommar åt.... egen forskning ;)
